Min son, dotter och fru brukar förundras över mitt engagemang för Luleå Hockey.
Jag har aldrig spelat ishockey och kan knappt stå på ett par skridskor. Men jag tror intresset har att göra med att Luleå Hockey blev en del av min ungdom – ungefär som Olof Palme, Ebba Grön, Stålverk 80-kraschen och krisen i Norrbotten.
Det började under värnpliktsåret 1982/1983 när mitt 19-åriga jag och lumparkompisen Göte Lindvall från Björkfors började åka från I19/P5 i Boden till Luleå för att kolla på matcherna i Delfinen.
Självklart var vi även på plats i arenan 25 mars 1983 för att se Luleå-Modo, den sista och avgörande matchen i kvalet till Elitserien. Luleå var tvunget att vinna, men matchen slutade 2–2.
Besvikna fick vi återvända till logementet på granatkastarkompaniet och ta emot gliringar från befälseleverna från Lidingö och Danderyd – djurgårdarna. Norrbotten stod fortfarande utanför hockeyns finrum.
Ett år senare, noga bestämt 4 mars 1984, befann jag mig ännu en gång i Delfinen för en betydelsefull match. Den här gången i sällskap med min SSU-kamrat Tord Wiklund från Kiruna.
På nytt hade Luleå Hockey chansen att avancera till Elitserien – och nu gick det vägen. Kvalmotståndaren Hammarby bjöd på klent motstånd och efter två perioder ledde Luleå med hela 6-0.
Sista perioden blev ren defilering och en enda lång stående ovation från en jublande ishockeyhall.
Senare på kvällen skickade vi ett telegram från Norrbottens SSU-distrikt till Luleå Hockey.
”Er framgång sporrar Norrbottens ungdom”, skrev vi. Det var högtravande, jag vet, men det säger något om känslorna den kvällen.
Luleå Hockeys avancemang till Elitserien stärkte den regionala självkänslan. Länet konkurrerade nu på samma nivå som Stockholm. Vi behövde inte längre ta skit från stöddiga djurgårdare.
Av samma skäl var även det som skedde 8 mars 2008 så otroligt viktigt. Det blev seger mot Timrå med 4-2 i sista serieomgången, samtidigt som Linköping vann mot Mora. Resultaten innebar att Luleå Hockey lyckades säkra nytt SHL-kontrakt under säsongens absolut sista skälvande sekunder.
När hela arenan ställde sig upp och skanderade ”Kämpa, Luleå!” under slutminuterna 8 mars 2008 var det som om en hel landsända reste sig på nytt. Norrbotten skulle inte ned i kvalserieträsket. Länet skulle vara kvar på den högsta nivån.
Så har det också förblivit under Luleå Hockeys hela långa historia. Luleå Hockey ingår tillsammans med Färjestad och Brynäs i ett unikt sällskap. Dessa tre anrika föreningar har aldrig åkt ur högsta serien.
Nu står denna traditionsfyllda förening också inför möjligheten att vinna sitt andra SM-guld på herrsidan. Kl 19:30 ikväll är det nedsläpp i Coop Norrbotten Arena/Delfinen för den sjunde och avgörande matchen i SM-finalserien mot Färjestad.
Ännu en kväll ska vi stå upp och sjunga:
Åhhh Luleå
Vi ska vinna SM-Guld i år
Ja hela jävla vägen ska vi gå
Inget halvvägs Luleå
Jag håller så klart alla tummar för att laget ska lyckas och verkligen bärga detta efterlängtade guld. Men hur det än går så kommer Luleå Hockey att fortsätta spela en central roll för den regionala identiteten och självkänslan.
Norrbotten har inte har bara skogen, malmen, vattenkraften och den gröna nyindustrialiseringen utan också Luleå Hockey (plus en massa andra duktiga idrottsmän och kvinnor).
Det gör att vi kan räta på ryggen och känna oss ett stycke stoltare som norrbottningar.
Luleå Hockey är helt enkelt en av de saker som gör Norrbotten till en väldigt bra bit av Sverige.
