De planerade satsningarna på nya stambanor för järnvägen ser enligt två expertutredningar ut att kunna innebära en samhällsekonomisk vinstaffär.
Det rapporterade Dagens Nyheter under lördagen, och det är ett besked som är i kontrast till Trafikverkets tidigare, kritiserade utredningar av frågan.
Det är förstås glädjande med tanke på att de nya stambanorna är en central del av den långa nationella planen för infrastruktur som presenterades av regeringen i juni i år, och med tanke på att vinsten i ören och kronor detta sammanhang faktiskt inte är det enda vi har att räkna med.
I fråga om de nya stambanorna är det nämligen inte tal om att det ska vara möjligt att beräkna den långsiktiga ekonomiska nyttan av projektet på ett exakt sätt eftersom det är en investering som är så långsiktig att många faktorer inte är kända än.
Men framförallt eftersom de också skulle innebära vinster som inte går att kvantifiera eller hitta i ett exceldokument – de nya stambanorna är helt enkelt en nödvändighet för såväl den gröna omställningen som för den urbana utvecklingen i delar av landet och för den svenska industrins fortsatta konkurrenskraft.
För att Sverige ska kunna fortsätta stå sig på en globaliserad marknad – och för att fler finansministrar än den dåvarande, Magdalena Andersson (S), ska få chansen att säga att den svenska ekonomin fungerar som en nyproducerad bil – krävs nämligen två saker.
Det ena är att vi fortsätter att investera i vår allra viktigaste resurs – i en frisk, trygg och välutbildad arbetskraft. Det andra är att den svenska exportindustrin får de infrastrukturella förutsättningar den behöver för att fortsätta att vara det här landets ekonomiska motor.
Det är förstås därför det i alla fall tidigare har funnits en bred politisk enighet om de nya stambanorna. Stora delar av planläggningen skedde under Fredrik Reinfeldts (M) alliansregering, och var en del av den Framtidskommission han tillsatte under en Almedalsvecka som känns långt borta nu.
Sedan dess har Moderaterna svängt, och är nu emot de nya stambanorna. Med tanke på hur konservativa de har blivit frestas man nästan att säga att det är framtiden de är emot – men omsvängningen är också typisk för deras kavaljersaktiga förhållande till järnvägen och till den svenska industrins behov.
Det går ett rakt spår från deras genuina ointresse i frågan om Norrbotniabanan via deras försäkringar om att den svenska industrin är en oviktig del av den svenska arbetsmarknaden till deras yrvakna motstånd mot stambanorna.
De kunde inte se de senaste årens industriella utveckling i norra Sverige framför sig, och under sin tid vid makten gjorde de mycket lite för att få den till stånd.
Det är en kavaljersaktighet som kommer sig av att de baserar sina beslut på kortsiktiga konjunkturer, och är mer intresserade av att framstå som handlingskraftiga under ett halvår än av det tålamod och den beslutsamhet som krävs för att få saker gjorda.
Den märks på infrastrukturområdet, och den märks på energiområdet – för dagens moderater handlar det mer om att förmedla en känsla av politik, än vilka faktiska konsekvenser den skulle få.
Om det fungerar i en valkampanj? Vem vet. Kanske. Men det vi kan veta med säkerhet är att det faktiskt inte fungerar när man faktiskt sitter i en regering och måste ta ansvar för sina förslag. Svensk industri förtjänar betydligt mer, och betydligt bättre, än så.