Vill vi förstå framväxten av den svenska välfärdsstaten tror jag det krävs en ordentlig historisk maktanalys. Hur välfärdsstaten organiseras är beroende av hur maktresurserna i samhället fördelas. Enkelt uttryckt kan man säga att maktresurser är som gödsel. Samlas de på hög börjar de stinka. Men sprids de ut skapas växtkraft och förnyelse. Detta blir så tydligt när vi studerar den svenska välfärdsmodellen.
Under 1930-talet gjorde svensk arbetarrörelse en rad viktiga vägval. Björn Elmbrant har i boken Innan mörkret faller närmare analyserat skillnaderna mellan svensk och tysk socialdemokrati vid denna tid. I stället för att, som tysk socialdemokrati, fastna i en stram budgetdogmatik och stela marxistiska teser drev den svenska arbetarrörelsen igenom konkreta välfärdsreformer som finansierades av en innovativ keynesiansk tillväxtpolitik. Men detta skedde inte i ett maktvakuum. Den kraft som drev på organiserades i demokratiskt styrda sociala, politiska och fackliga folkrörelser.
Så skapades "övertygelsen om att politik kan förändra samhället, inte bara styra över tomheten" som Olle Svenning formulerat det. Under det "gyllene kvartsseklet" (1950-1975) uppstod en dialektik mellan maktutjämning och ekonomisk politik. Jämlikhetspolitiken var produktiv och produktiviteten i ekonomin skapade resurser till nya jämlikhetsreformer. Välfärdstjänsterna, pensions- och sjukförsäkringssystemen reformerades och inkluderade inte enbart manliga arbetare utan också kvinnor och tjänstemän. Vilket i sin tur skapade ett ökat reformtryck.
Tage Erlander talade om "de stigande förväntningarnas missnöje" och ekonomen Gunnar Myrdal om självförstärkande kumulativa processer. Här finns det som många historiker anser gjort svensk och nordisk socialdemokrati unik. Men kumulativa processer kan gå i olika riktningar. Under 1980-talet mattas den jämlikhetsskapande dialektiken av. När Sverige drabbas av 1990-talskrisen ändrar det nyliberala perspektivskiftet de kumulativa processernas riktning. Detta kan avläsas i det faktum att i Sverige, som 1980 var OECD-världens mest jämlika land, kommer ojämlikheten de efterföljande decennierna att öka allra snabbast.
Sverige har idag blivit något av en nyliberal experimentverkstad och Socialdemokratin har inte orkat mobilisera motstånd. Vi ser en stram statsfinansiell dogmatik som har likheter med 1920-talets. Sjuka och arbetslösa utsätts för ekonomisk press och social stigmatisering. Privatiseringar, skattesänkningar och nedskärningar i samhällsviktig verksamhet har skapat ett växande antal superrika oligarker. Makten har samlats på hög och stinker, vilket högerpopulisterna i SD skickligt utnyttjar i sin missnöjes- och syndabocksretorik. Förtroendeglappet mellan eliten och arbetarna har ökat.
"Historien upprepar sig inte, men ibland rimmar den", lär författaren Mark Twain ha sagt. Det ligger mycket i det. Utmaningen ligger i att finna de underliggande krafterna ("rimmen"), som vid liknande förhållanden resulterar i ungefär likadana händelseförlopp. Nyckeln för arbetarrörelsen tror jag handlar om att återuppväcka jämlikhetsdialektiken, mellan de rättmätiga kraven på sociala välfärdsinvesteringar och behovet av samhällsekonomisk effektivitet.
Ska socialdemokratin åter bli en samhällsförändrande kraft krävs att den rådande orimligt strama budgetdogmatiken överges och att arbetarrörelsen klarar av att mobilisera den fackliga och folkliga reformkraft som byggde välfärdsstaten.