Språket är ett redskap med vars hjälp vi bearbetar verkligheten. Men eftersom verkligheten hela tiden förändras så tvingar den oss också att förändra sättet vi talar, att uppfinna nya ord som bättre passar nya förhållanden.
En gång i tiden, när vi var bönder, hade vi uttryck som idag kanske används, men förlorat sin ursprungliga betydelse. Vi kan exempelvis söka ”såddpengar” för att starta ett nytt företag eller utveckla en produkt. Går det bra får vi mer ”tillväxt”. Annars får företaget ”bita i gräset”.
Vem vet idag vad som menas med ”att stämma i bäcken” eller begriper fraser som ”det är hugget som stucket”?
Och ingen använder väl uttryck som ”vi vet var haren har sin gång”?
Ännu mer obegripligt för dagens människor är alla uttryck som kommer ur den bibliska traditionen, i synnerhet om de påminner om jordbrukssamhället, som ”det faller i god jord” eller ”arbeta i sitt anletes svett”, för att inte tala om ”kasta pärlor till svin”.
Det där om att ”sätta sitt ljus under skäppan” är bara konstigt. Och sentenser ur Bibeln som ”en guldring i trynet på en gris är skönhet hos en kvinna utan vett”, har lyckligtvis fallit i glömska.
Med industrialismen började vi säga sådant som ”det går som på räls”, ”vi har fått upp ångan” eller ”vi måste smörja maskineriet”. Vi fick ”lönehelger” och ”kompledigt”. Liksom ”vi går skift” och ”vabbar” (ledigt för vård av barn).
Idag då? Digitaliseringen har gjort att vi talar om ”felprogrammerade hjärnor”, och den som utövar ”mikrootrohet” tittar på avsnitt av TV-serier innan partnern gjort det.
”Näthat” har vi tyvärr fått lära oss vad det är. Och att ”doxa” betyder att utelämna pinsamheter om någon på nätet, medan den som är ”mobildöv” inte hör vad vi säger till dem, eftersom de är helt fångade av sin mobil.
När det gäller migrationen så smyger det in ett antal ord och uttryck från andra språk, som att ”hemma i byn” eller ”i vårt
kvarter” numera betecknas som ”orten”. Och ”bylingen” som blev ”snuten” är idag ”Aina”.
Däremot får vi vara ytterst försiktiga att sätta ord på olika befolkningsgrupper eftersom de kan känna sig kränkta. Framförallt kan vi få kritik av någon som är ”sekundärkränkt”, vilket innebär att den personen själv inte känner sig drabbad, men påpekar att det finns andra som kan ta illa vid sig.
Skriver jag ”gråtofs” och kallar folk för ”gammal” exempelvis, är det inte artigt. Det heter ”antikblond” om gråhåriga, och de
gamla är egentligen ”äldre” eller ännu bättre ”seniorer”.
Den senaste vågen av nya ord och uttryck kommer från oron över klimatförändringarna. Uttrycket ”undrar vad Greta skulle säga” letar sig in bland människor som tar bilen istället för bussen.
Vi känner ”flygskam” och åker inte längre till ”soptippen” utan ”återvinningen”.
Vi uppmuntras också av Livsmedelsverket, som hittat på en massa ord för att uppfostra folket att minska matsvinnet, att inte stirra oss blinda på bäst-före-datumet på förpackningen, utan lukta på maten innan vi bestämmer oss för att äta eller kasta. Det kallas för att ”Bäst Före-snooza”.
Det blir ett ord som hjälper oss att mer lita på våra sinnen än industrins datummärkning. Något våra förfäder fattade och som vi nu får lära om. Kanske ett exempel på att är på väg åter till källorna där allt en gång började. I jordbrukssamhällets försiktighet.
Nu ska jag mejla denna text till redaktör`n och sen DM:a honom att det är klart.
(DM:a betyder direktmeddelande, som att exempelvis skicka ett SMS, en förkortning som en majoritet av dem som använder den inte vet betyder Short Message Service.)