Genom en spyfest på en lyxjacht har regissören Ruben Östlund blivit historisk.
Den 13 mars i år, då Oscarsgalan går av stapeln i Los Angeles, kan hans film ”Triangle of Sadness” (2022) vinna kategorierna bästa manus, bästa regi och bästa film.
Det är första gången någonsin en svensk film haft den chansen. Oavsett om det blir något vinstregn eller ej har nomineringarna visat att den uppskruvade skildringen av rikedomens absurda uttryck faller både biobesökare och jurymedlemmar världen över på läppen.
Efter att jag för ett par helger sedan strömmade filmen ”The Menu” (2022), av amerikanen Mark Mylod, funderar jag över om det är en ny trend vi ser – överklassparodin med otäcka inslag.
I en kuslig finkrogsmiljö på en lyxig privatö spelas en restaurangmåltid upp och den mardrömslika stämningen accelererar i takt med att mellanrätterna bärs ut. De gäster som vill ha en bit bröd till rörorna möts med hånfull kyla av den sadistiske köksmästaren och det är inte bara lammsteken som är en blodig tillställning.
Den som under de senaste åren händelsevis gått på en restaurang där minimala bitar med olika sorters sotad kål serverats för hundratals kronor drabbas kanske av ett visst mått av igenkänning.
Till samma kategori av film kan den amerikanska överklassparodin (och -skräckisen!) Us (2019) av Jordan Peele räknas. En riktigt gastkramande komedi baserad på premissen att världen består av dubbelgångare, där en är rik ovan jord medan den andra är dömd till ett liv i fattigdom i underjorden.
Lägg därtill 2019 års Guldpalm- och Oscarsvinnare, den sydkoreanska skräckkomedin Parasit (2019) av Bong Joon-ho, om en fattig familj som infiltrerar en rik familjs hem.
Kanske är det ett tecken i tiden att vi känner ett allt större behov av att skratta åt de stora skillnaderna mellan de som har allt och de som inget har.
Från att Sverige 2017 rankades bäst i världen på att bekämpa ekonomisk ojämlikhet har man halkat efter. Enligt Oxfams undersökning 2022 har ojämlikheten även ökat globalt (SVT 11/10 2022).
Jag tänker på det när jag på en och samma dag kan läsa om hur klädföretaget H&M vill kapa 1 500 butiksanställdas arbetstidsmått för att i stället anställa personal på kontrakt utan garanti om arbete – och om hur företagets huvudägare köpt ytterligare aktier i företaget för nästan 400 miljoner kronor (Dagens Industri 7/2).
Även det stoff för en komediskräckis. När klyftorna ökar blir humorn den bästa linsen genom vilken vi kan beskåda det absurda i vår verklighet.