Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn: Lars Trägårdh är en rövhatt.
Som utredare för Tidögängets kulturkanon har han gång på gång visat sig olämplig för uppdraget. Överlag verkar han mer mån om att lajva “skön snubbe” i media och lalla runt i Europa, än att faktiskt göra sitt jobb.
Att någon som levt det mesta av sitt liv i USA och kallar sig “kulturell analfabet” ska leda arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon tyder på att det här är ett rent ideologiskt projekt.
Denne någon tycks ha fått uppdraget för att han råkade publicera moderaternas favoritbok - jämte Investors kvartalsrapporter - Är svensken människa? lagom till valet 2006. Att han dessutom forskat om mångfaldens konsekvenser för tilliten i samhället, och drivit IT-bolag i San Fransisco, gör honom till den perfekta förkroppslingen av Tidölagets blandning av högernationalism och marknadstro.
Men för någon som har forskat om tillit måste jag säga att han är förbannat bra på att förlora den.
Här har staten försökt återvinna förtroende från historiskt missgynnade grupper genom att inleda försoningsprocesser, men så klampar storsvensken Lars Trägårdh in på pörtet med läsebok och postilla. “Här ska vi inte ha något sådant trams!” ryter han, och kastar ut minoritetspolitiken genom närmsta fönster. Han jämför det samiska folket med frimärkssamlare, likställer tornedalingar med bandyälskare, och påstår sig föredra att samtala med “intelligenta individer” framför intressegrupper.
Men Lars! Du har ju själv beskrivit kommittéväsendet som “hjärtat i svensk demokrati” och hyllat “demokrati av svenskt snitt, med en lång och stark tradition av intresseorganisationer som helt legitimt arbetar för den egna gruppens mål.” Hur är det förenligt med vägran att ens inleda en dialog med de nationella minoriteterna i arbetet med kulturkanon?
Mina morföräldrar växte båda upp i Tornedalen i en tid då försvenskningspolitiken var förhärskande. De gavs aldrig utrymme att vara både svenskar och tornedalingar. Att vara tornedaling blev snarare något man helst skulle dölja och skämmas över. Pratade man meänkieli i skolan fick man som min morfar i Lovikka stå i skamvrån eller smaka prygel.
De fick lära sig att se på sig själva genom majoritetssamhällets ögon – ögon som såg det avvikande som ett problem. Och hur man blir behandlad av auktoritetsfigurer som barn tenderar att sätta spår. Att läsa titlarna på Gunnar Kieris böcker är tillräckligt för att få ett hum om hur många tornedalingar kom att uppfatta sig själva: Av dig blir det ingenting; Var som folk; Är han inte svensk?
Som om vi aldrig funnits är den Kieriklingande titeln på den tornedalska sanningskommissionens betänkande. Den avslöjar en historia av osynliggörande och marginalisering, och nu verkar vi vara där igen: där det samiska och tornedalska som bäst blir fotnoter i historien om Sverige. För Trägårdh verkar det bara finnas plats för en kultur, ett språk, och en historia i vårt land.
Men här uppe har vi varit multikulti sedan långt innan Vasasläktet satte sin fot norr om Dalälven!
Om syftet, som utredningsdirektiven säger, är att kulturkanon ska bidra till gemenskap och sammanhållning, ha kontinuitet över tid, och åtnjuta bred legitimitet så måste man utse en ny utredare. Någon som inte ser det som ett personligt hobbyprojekt. Någon som förmår se hela landet: från Karesuando till Smygehuk.