Ingen kan ha missat att den borgerliga ledningen i Region Stockholm nyligen gick ut med att 600 medarbetare ska sparkas från universitetssjukhuset Nya Karolinska.

 Bygget av NKS har omvärvts av korruption, nepotism och skandaler. Allt med våra skattemedel.

En miljard har lagts på konsultkostnader och själva byggnaden rankas idag som en av världens dyraste, totalt mer än 13 miljarder för att uppföra den. En kostnad som nu går ut över driften. 

Omkring tolv procent av alla undersköterskor och tio procent av läkarna får sparken för att den borgerliga ledningen haft lekstuga med våra gemensamma medel.

Det tragiska är att det inte är aningslöshet eller de ansvariga politikerna som gjort misstag. Det är en del av en medveten strategi för att slå sönder vår generella välfärd.

Utförsäljningar av hälsocentraler och sjukhus. Stängningar av akutmottagningar. Överlåtande av styrningen till marknaden. Patienter som nekas vård. 

Sedan kan politiken ta ett steg tillbaka. Så uttrycks det av Irene Svenonius som är den högsta politiskt ansvariga. När man till slut saboterat den gemensamma sjukvården kan man ju alltid hävda att det måste till andra lösningar.

Ivrigt påhejad av Svenskt Näringslivs mest dogmatiska tankesmedja Timbro så vill hon införa privata försäkringslösningar istället för den gemensamt finansierade vård vi har idag. 

I stil med USA som har ett av världens dyraste sjukvårdssystem där betalningsförmågan går före vårdbehoven.

Det få verkar inse är att högerdominansen i politiken faktiskt håller på att slå sönder den svenska välfärdsmodellen. Det slår direkt mot vanligt folk som inte kommer att ha råd med de privata lösningarna. Det i sin tur krattar manegen för Sverigedemokraterna som i åratal utpekat invandrare och andra grupper som syndabockar. 

Ju större klyftorna blir, desto mer ved får de på brasan. För märk väl, SD har ökat i samma takt som klyftorna i vårt land.

Välfärdens problem är inte invandringen, det är politiskt motiverade skattesänkningar.

Med alla skattesänkningar som genomförts de senaste 20 åren har skola, vård och omsorg 240 miljarder mindre nu än då för att bedriva sin verksamhet. Det är en svältdöd av vår gemensamma välfärd som pågår.

Det arbetarrörelsen hade behövt är en förmåga att skapa ett motalternativ till den gemenskap och identitet som Sverigedemokraterna vill basera sitt Sverige på. Ett alternativ som inkluderar och inte separerar. 

Vi måste börja prata klass igen.