Under de senaste veckorna har det blivit allt vanligare att från näringslivsnära tyckare höra att Sverige borde ha varit, eller till och med borde gå med i eurosamarbetet och ersätta kronor med euro.
Bakgrunden är att kronan just nu är svagare gentemot andra valutor på länge, och att det har blivit på modet att kalla den för en ”skräpvaluta” som gör både utlandsresor och import dyrare än nödvändigt och därmed driver på inflationen.
Det är förstås omöjligt att sia om hur det hade varit i nuläget om resultatet i 2003 års folkomröstning hade blivit ett annat, och kronan hade varit ett minne blott.
Men det är värt att påminna om att det – i synnerhet från näringslivshåll – länge hette tvärtom. Att vårt beslut att säga nej till valutasamarbetet gynnat svensk exportindustri, och att det dessutom var en fördel för oss att undvika att bli alltför djupt indragna i 00-talets eurokris.
Det hette också länge att det varit en fördel för Sverige att ha en självständig centralbank med inflytande över den egna räntepolitiken – och att det argumentet tystnat har kanske någonting att göra med att det har visat sig att vår egen centralbank kanske varken var riktigt så ofelbar eller självständig som man hade velat tro.
Men det allt detta har gemensamt är att det är en argumentation efter utfall och de just nu rådande omständigheterna, snarare än utifrån någon säkerhet om hur läget kommer att vara i framtiden eller utifrån det beslut som faktiskt fattades i folkomröstningen.
Jag var själv en smula för ung för att få rösta om euron, men den gången hade jag utan tvekan röstat ja.
Det är emellertid av underordnad betydelse i nuläget. Det finns nämligen ett folkomröstningsbeslut i frågan, och det svaret blev ett nej.
Att i det läget komma dragande med argument om vad som skulle gynna det svenska näringslivet i precis detta känsliga ögonblick är inte bara kortsiktigt. Det är faktiskt också en smula respektlöst mot vad man skulle kunna kalla för folkviljan.
Vi lever i en demokrati, inte i en teknokrati – och oavsett om vi gillar det eller tror att det är till det bästa har vi alla att rätta oss efter beslut som har fattats i god ordning.
Detsamma torde man ha kunnat säga om kärnkraftsomröstningen – och om man inte är beredd att göra det, borde man kanske snarare rikta in sig på en kvalificerad kritik mot de rådgivande folkomröstningarna som fenomen; varför skulle vi någonsin fråga folket till råds, om nästnästa regering ändå känner sig fri att bortse ifrån det?