När vi blickar framåt mot året som kommer – åtminstone om vi har våra politiska glasögon på oss – ser vi att det kommer att domineras av två val, där svenska medborgare enbart kommer att få rösta i ett av dem.
Det ena är valet till Europaparlamentet, som går av stapeln i juni månad, och det andra är det amerikanska presidentval som äger rum i november.
Och det må vara hänt att det vid det här laget låter som en klyscha: Men just valet av ledamöter till det gemensamma europeiska parlamentet är denna gång faktiskt viktigare än någonsin.
Det beror inte enbart på att EU:s betydelse för vitt skilda delar av vårt samhälle ökar år för år, eller på att det svenska engagemanget och förståelsen för det arbete som görs i Bryssel faktiskt sakta tycks öka.
Det beror också på den utveckling som sker i Sverige och den svenska inrikespolitiken. Traditionellt är vi kanske vana vid att betrakta Bryssel och den europeiska unionen som en trögrörlig, marknadsinriktad och byråkratisk koloss. Men en så är faktiskt inte längre fallet.
För medan vi i Sverige har en regering som har satt yxan till den svenska klimat- och miljöpolitiken och gör långtgående ingrepp på den personliga integritetetens område, så har EU – och i synnerhet parlamentet – förvandlats till en kraft som jämfört med den svenska riksdagen är både framsynt och progressiv.
Det är en roll som EU inte är helt ovan vid att spela – men som den kanske inte är van vid att behöva ta på sig i förhållande till relativt nyblivna, östeuropeiska medlemsländer snarare än Sverige.
I länder som Ungern och Polen har EU spelat en nyckelroll i att åtminstone bromsa den nedmontering av rättsstaten och det undvikande av att infria internationella åtaganden som ländernas regeringar har stått för.
I nuläget är det en utveckling som Sverige befinner sig en bit ifrån. Men det är inte omöjligt att vi en gång kommer att behöva skatta oss lyckliga för att Europaparlamentet fungerar som en garant för demokratiska principer i förhållande mot den radikala populismens nyckfullhet.
Just den sortens nyckfull och populistisk radikalism är också vad vi har att frukta inför höstens amerikanska presidentval, där risken finns att det vinns av den sannolike republikanske kandidaten Donald Trump.
Ur ett svenskt och europeiskt perspektiv vore det ett mardrömsscenario. Sverige är redan innan den svenska Nato-ansökan har blivit godkänd beroende av ett stabilt samarbete med USA på det säkerhetspolitiska området.
Med Trump som amerikansk president går det inte att veta vad vare sig ett Nato-medlemskap eller våra nuvarande samarbetsavtal skulle vara värda – och risken är överhängande att en av hans första handlingar som president skulle vara att avbryta det pågående militära stödet till Ukraina.
Det riskerar att lämna ett ännu inte upprustat Europa ensamt att försöka motverka den ryska aggressionspolitiken och försöka återställa freden till vår kontinent – en uppgift som vi helt enkelt inte är mogna än.
Just därför är detta ett scenario som vi är tvungna att förbereda oss inför – för om det sker, kan vi inte stå oförberedda och säga att vi inte såg det komma eller hoppades på att det inte skulle bli så.
Därför kommer den allra viktigaste uppgiften under 2024 för Sveriges del vara att fortsätta arbetet för att stötta Ukrainas kamp för överlevnad – samtidigt som vi på säkerhetspolitikens område ser till att bidra till ett Europa som är enat och starkt nog att garantera freden och säkerheten på vår kontinent på egen hand.