De senaste veckornas nyhetsrapportering har dominerats av bevakning av det nya Coronavirusets utbredning. Det är förståeligt – viruset är en risk att ta på allvar, och ställer nya krav på både sjukvården och samhället som helhet.
Det är naturligtvis också viktigt att alla följer de råd som experter på området har att ge – oavsett om det handlar om smittskyddsläkares föreskrifter eller UD:s reserekommendationer.
För egen del lägger jag gärna till att flera av de råd som ges – att regelbundet tvätta sina händer, nysa i armvecket snarare än i handflatan och att inte gå till jobbet om man är sjuk – bör följas även när det inte råkar finnas några nya virus i omlopp.
Det finns en oro som är rimlig och som bör tas på allvar. Men vid sidan om den finns också vad jag skulle vilja kalla oron som socialt eller till och med popkulturellt fenomen: Munskydd och handsprit säljer slut i affären, och det talas öppet om att bunkra matvaror för en eventuell utdragen karantän.
Det är att gå för långt – och den ensidiga uppmärksamheten på Coronaviruset just nu gör oss alla en otjänst. Andra samhällsproblem tar nämligen inte semester under tiden – och mot dem hjälper det inte ett munskydd eller att vi undviker att röra vid våra egna ansikten.
Vi har sett samma sak flera gånger de senaste åren – i samband med flyktingkrisen 2015 och de skjutningar som alla för tillfället verkar ha glömt bort, för att ta två exempel: En ny oro kommer, och tränger genast ut allt annat från dagordningen.
Delvis är det en funktion av hur digitaliseringen nyhetsförmedlingen ändrat vårt förhållande till omvärlden. Drömmen om internet var länge drömmen om att alla skulle få en egen röst och om obegränsat utrymme för en mångfald av tankar och idéer.
Den drömmen har till en del infriats – men den är sekundär i förhållande till en kraftigare funktion: I en värld där intresse genererar intresse drabbas de digitala kanalerna och sociala medierna av rundgång.
I stället för en högtalare som förstärker alla ljud lika mycket, blir de bara en megafon för det som råkar ligga överst i våra huvuden.
I svensk politik hette det nyss att man måste ta människors rädsla på allvar. Det må vara sant – men kanske kan vi människor också lova att ta våra egna rädslor på lite mindre allvar ibland?
Vi har alla ett ansvar att inte tappa huvudet varje gång det kommer ett nytt hot som vi kan fokusera alla våra latenta rädslor på.