Det har gått ungefär ett år sedan jag satte den sista punkten i boken Vi är inte maskiner – tankar om sjukförsäkringen och välfärdsstaten. Jag kan inte klaga över uppmärksamheten.
Boken har bland annat recenserats i Aftonbladet, Arbetet, Dala-Demokraten, NSD, Göteborgs-Posten och diskuterats i flera politiska och fackliga poddar. Den har plockats in på litteraturlistan till åtminstone en universitetskurs. Kvinnoklubbar, Funktionsrättsorganisationer, Försäkringskasseanställda och fackliga organisationer har använt den i sin kurs- och folkbildningsverksamhet. Fackförbundet Kommunals ordförande har överlämnat den till socialförsäkringsministern vid ett riksdagsseminarium.
Det år vi lämnat bakom oss har för min del därför till stor del bestått av intervjuer och boksamtal. I år fortsätter de. Visst är jag tacksam över det positiva mottagandet. Men riktigt glad blir jag först när politiskt och fackligt aktiva hör av sig och vill göra konkret politik av de förslag som presenteras i bokens sista kapitel.
Jag tror jag ett grundläggande legitimitetsproblem för arbetarrörelsen är bristen på fördjupad samhällsanalys och att det idag tas fram alltför få konkreta reformförslag, som gör tydlig skillnad i människors vardag. Istället råder en kommunikativ ängslighet i stora delar av arbetarrörelsen.
Politiska och fackliga organisationer dikteras alltför mycket av kommunikatörernas talepunkter och varumärkesputsandet kring enskilda personer. Men orättvisorna kan inte pratas bort med värmande ord, om än ack så progressiva. Klassamhället måste reformeras bort, steg för steg. Då behövs den samhällspolitiska kompetens som kunniga utredare och folkrörelsemänniskor besitter och en vilja att förändra samhället.
LO:s ordförande och radikala socialdemokrater ska inte nöja sig med att vinna enstaka symbolpolitiska strider vid S-kongressen i Göteborg i månadsskiftet maj/juni i år. Visst måste karensavdraget avskaffas, så som Johan Lindholm kräver. Det är en viktig löntagarfråga. Men detta räcker inte. Mer behöver göras, inte minst på sjukförsäkringsområdet. I min bok ringar jag in flera exempel på minst lika viktiga förändringar.
Vad socialdemokratin behöver är en genomtänkt och konkret reformplan. Läget påminner lite om när ett nytt partiprogram togs fram 1944. Samtidigt som nya riktningsgivande ord i partiprogrammet formulerades, av Ernst Wigforss vassa penna, arbetades även det så kallade Efterkrigsprogrammet fram. Det innehöll realistiska och genomförbara jämlikhetsreformer med bred facklig och folklig förankring. Något liknande behövs idag.
Men för att dessa konkreta reformer ska vara möjliga att genomföra krävs att det ekonomisk-politiska synsättet förändras i grunden. Den dumsnåla “spara-i-ladorna"-dogmatiken måste överges. Den som har störst anledning att ställa sig i spetsen för detta förändringsarbete är LOs ordförande. Visst är Johan Lindholms jämlikhetsretorik befriande att lyssna till. Men för mig ekar Karl Marx slutsats från Teser om Feuerbach i mitt bakhuvud: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.”
I slutändan är det ändå det som kommer ut ur debatten, i form av konkret politik, som räknas för den flesta av oss. Reformbehoven är stora efter decennier av nedskärningar och orimligt stram ekonomisk politik. De ord som bars lägst fram i demonstrationståget när gruvarbetarna strejkade för 55 år sedan manar fortfarande till politisk handling: Vi är ej maskiner!