Region Norrbotten har som första sjukvårdsregion i landet gått upp i stabsläge för att kunna möta den pågående vågen av coronasmitta, som på grund av en ny och smittsammare variant just nu löper genom landet.
Tidigare har mönstret varit tydligt – smittan har gått upp under de kalla årstiderna då människor vistas närmare varandra inomhus, och ned under den varma delen av året då folk umgås utomhus och inte besöker skolor och arbetsplatser riktigt lika flitigt.
Det är förstås en påminnelse om att pandemin inte är över, och att det som experterna och framförallt Folkhälsomyndigheten från början har sagt stämmer: Det här viruset kommer inte bara att försvinna, utan är någonting som vi på ett eller annat sätt kommer att behöva lära oss att leva med.
Med det sagt är det inte läge att bli alltför alarmerad av den pandemiska situationen i Sverige just nu. Vi har i dagsläget både god vaccintäckning och god tillgång till såväl nödvändiga mediciner som ytterligare vaccin.
Den som av någon anledning inte skulle vara fullvaccinerad har i nuläget inget skäl att inte se till att bli det – vaccinet är effektivt, och skyddar både dig själv och andra från både allvarlig sjukdom och död.
Det som det däremot finns skäl att bli alarmerad av är hur bräcklig den svenska sjukvården är, och hur lite som krävs för att sätta det förväntade normalläget ur spel.
Det spelar naturligtvis in att detta sker under sommaren då personalläget är mer ansträngt än vanligt – men vill man förstå och bekämpa det här problemet går det inte att ta det som en tillfällig kris orsakad av övergående omständigheter.
Personalbristen inom svensk sjukvård är nämligen kronisk, och om det är någonting som pandemin har visat så är det att det tillståndet faktiskt är ohållbart.
Det har nämligen skapat något av en ond cirkel. Personalbristen leder till sämre kvalitet inom vården och sämre arbetsvillkor för de vårdanställda, vilket i sin tur leder till att fler med den nödvändiga utbildningen till slut lämnar yrket.
För att locka dem tillbaka eller övertyga dem som arbetar att avstå sin semester lockar regionerna med extrapengar under sommartiden – det blir helt enkelt väldigt dyra plåster att sätta på ett djupt sår.
Det är också ett problem som i grunden har en ekonomisk rot, och beror på hur mycket vi är beredda att satsa på den vård vi vill ge patienterna och på de arbetsvillkor vi vill att de som ger vården ska ha.
Men det är också ett problem som har en ideologisk rot. En av de återkommande nidbilderna av den svenska vården och välfärden överhuvudtaget, som i första hand borgerliga politiker har torgfört under många år, är att den skulle vara onödigt dyr eller lida av en överkapacitet.
I stället har man lovat att skära där det går att skära, och skapa ett vårdsystem som i grund och botten är inspirerat av näringslivet – där man ser till att det finns just den vård som behövs, just där den behövs, men aldrig mer än så.
Det är ett system som fungerar utmärkt om man producerar bilar och vill undvika onödiga produktionsstopp eller lagerkostnader. Som ett system för hur man vårdar patienter fungerar det – milt sagt – inte väl.
Pandemin har visat oss att vårdbehovet är lika viktigt som det är oförutsägbart. Det går helt enkelt inte att neka patienter i behov av vård – och därför måste själva förutsättningen för vårdpolitiken under de närmaste åren vara att vi bygger upp en överkapacitet.
Vården ska nämligen inte bara fungera i ett teoretiskt ”normalläge” – utan dygnet runt, året om och vad som än händer runtomkring.