När beskedet om att Sverige ansöker om medlemskap i försvarsalliansen Nato presenterades gjordes det av landets båda statsministerkandidater – statsministern och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och Moderaternas Ulf Kristersson.
Att göra så var ett ställningstagande i själva sakfrågan. Genom att visa vilket brett stöd beslutet har, visar man också att detta är inget som hux flux kommer att ändras av resultatet i höstens val.
Det var emellertid också ett ställningstagande för den svenska säkerhetspolitiken. Visst kan och bör det finnas oenighet i vissa säkerhetspolitiska frågor – men den kan aldrig tillåtas överskugga att målen för de båda politiska blocken faktiskt är gemensamma.
Det är en viktig läxa vi kan lära från det säkerhetspolitiska området. Ibland är det viktigare att vara enig, än att just det egna politiska initiativet segrar för dagen.
Samma sak gäller för en hel del av det som hör till grundvalarna för vårt demokratiska styrelseskick och sättet man fattar beslut – det har länge funnits en bred enighet om hur riksdagsarbetet och budgetprocessen går till.
Men det är ett ideal som under det senaste årtiondet av minoritetsregeringar har naggats i kanten av båda sidor, och vars försvagning har en hel del att göra med den senaste mandatperiodens instabilitet och oreda.
Ibland har den rentav utvecklats till en sorts dragkamp mellan riksdag och regering, som inte kan göra någon av parterna nöjda och ibland lett till en smula pinsam förvirring.
Som en finsk journalist frågade Magdalena Andersson i höstas: Vem är det egentligen som styr Sverige nu?
Det idrottslag som enbart ägnar sig åt att klaga på domarna och på reglerna kommer knappast att bli bättre, och ju mindre tid vi lägger på att bråka om formerna, desto mer kan vi lägga krut på den verkliga oenigheten om det politiska innehållet.
Det är en situation som i längden inte gagnar förtroendet för svensk politik vare sig inom eller utom landet, och som alltså inte är bra för någon.
Det är en trend som de stora partierna gemensamt borde ta sitt ansvar för att bryta, och arbeta fram en ny, förståelse normer och parlamentariska arbetssätt.
Kanske låter det nativt att föreslå det när vi just står i begrepp att gå in i en valrörelse, där alla kommer att göra sitt bästa för att höja temperaturen i svensk politik. Men det vi behöver mest av allt är faktiskt att sänka temperaturen, och förbättra samarbets- och samtalsklimatet inom svensk politik.
För det kan samsynen inom säkerhetspolitiken tjäna som inspiration.