Vi är inte ens tre år in på 2020-talet, men vi kan ju lugnt säga att det åtminstone inte har börjat som någon av oss hade tänkt.
Det dröjde bara ett par månader innan världen och livet som vi kände det lamslogs av en omfattande pandemi.
Den var knappt utstånden innan det utbröt ett storkrig inom Europas gränser, som i sin tur har lett till rekordhöga bränslepriser, inflation och risken för en ekonomisk recession.
Det är fenomen som gör människor rädda, och rädsla kom också att prägla årets valrörelse i väldigt hög grad. Det var rädslan för att utsättas för brott, men också den mer allmänna rädslan av att världen på något sätt vi inte riktigt förmår greppa är på väg åt ”fel” håll.
Den är förmodligen också en smula befogad, med tanke på att det bakom alla dessa aktuella rädslor döljer sig en annan oro för vad som egentligen håller på att hända med jordens klimat, och vad våra göranden och låtanden kommer att få för konsekvenser för det.
Själv läser jag just nu en bok om medeltida latinsk litteratur, som i alla fall delvis handlar om att hantera den här typen av övergripande rädsla. Där kommer olyckorna aldrig ensamma, utan är alltid också järtecken, eller delar av en gudomlig plan som vi ännu inte har fått inblick i.
Det är inte så konstigt. Vidskeplighet är bara en av de saker som rädslan gör med oss. Rädslan och våra reaktioner på den må vara irrationella. Men än idag gör vi vårt bästa för att ge den ett sammanhang och åtminstone klä den i rationalitetens dräkt.
Anledningen till att saker går fel är att någon annan vill att de ska göra det, eller att det finns en plan som vi inte känner till.
För de medeltida författarna och läsarna kanske det kunde finnas en tröst i den tanken.
Men på samma sätt som den gångna pandemin visade att vi som samhälle var ovana vid att förhålla oss till döden, visar dessa oroliga tider att vi inte heller är något vidare på att hantera rädsla eller risk.
Politiskt har det i många år hetat att man måste ta människors rädsla och oro på allvar.
Retoriskt finns det ett värde i det; Men det ger också rädslan en väldig makt över såväl våra tankar som vår politik.
Det blir den första känslan och den viktigaste. Fast det ju också finns så väldigt många andra som också borde bli tagna på allvar.
Hur vore det till exempel med en statsminister eller partiledare som sade att vi visst ska lyssna på vad människor är rädda för – men att det vi borde ta på allra mest allvar är deras drömmar, och hur de vill att framtiden ska se ut?