Nyligen publicerade Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson – tidigare chef för ledarredaktionen på samma tidning – en längre kommentar till den socialdemokratiska eftervalsdebatten.
Den pågår, och den är viktig. För det är just i friheten från regerandets oundvikliga ansvarstagande och koalitionsbyggande som det går att definiera ett politiskt projekt utan att ha ett öga på förslagens omedelbara konsekvenser.
Men det är också en debatt som har blivit en smula förvirrande, eftersom den löst kan delas in i två olika läger
Å ena sidan finns det de som vill prioritera en pragmatisk och ansvarstagande politik med fokus på att förbättra de materiella och ekonomiska villkoren, men som gärna ser en mer konservativ och restriktiv politik på andra områden.
Å andra sidan finns det de som visserligen också vill ha ekonomiska reformer och jämna ut samhällsklyftor – men som också vill se socialdemokratin som en progressiv, internationellt inriktad och kulturellt framåtblickande rörelse.
På sätt och vis är det en väntad uppdelning, eftersom den representerar en klyvning som har varit med arbetarrörelsen från dess allra första begynnelse. Är socialdemokratin ett trygghetsprojekt, eller är den ett frigörelseprojekt?
På sätt och vis är det emellertid också en konstig uppdelning – för trygghet och frihet är inte, och har aldrig någonsin varit, motsatser till varandra. Det ena är tvärtom förutsättningen för det andra, och om en av dem faller bort saknas också den andra.
Därför är det svårt att skaka av sig känslan av att detta i själva verket är en diskussion om ton och om politiskt budskap.
Med vilket erbjudande ska man egentligen vända sig till väljarna, för att de ska uppskatta och förstå det trygghets- och frihetsprojekt som är socialdemokratins mål?
En öppen debatt om det är en bra sak, och ett tecken på en levande och intellektuellt spänstig rörelse. Men den riskerar också att leda väldigt fel.
För när samtalet kommer att handla mer om medel än om mål, om retorik och strategi, riskerar man att nöja sig med tecken för politik snarare än med verklig förändring.
Faktum är också att Socialdemokratin fortfarande är ett väldigt stort parti, med en bred bas av såväl medlemmar som väljare.
Det innebär att man kommer att inrymma ett brett spektrum av åsikter och ideologiska färgningar – men också att man inte kan låsa sig till en enda bild av världen som det är möjligt att göra för ett mindre parti.
Därför vore det nog nyttigt med en socialdemokrati som var mindre bekymrad över hur någonting kommer att låta i höger- eller mittenväljarnas öron, och som accepterar att budskap om trygghet och frihet inte utesluter varandra.
De kanske är svårare att skriva på ett enda plakat eller sammanfatta i en snärtig talepunkt. Men den verkliga pragmatismen är faktiskt att se bortom både tecken på trygghet och tecken på frihet, och i stället verka för att ändra samhället på allvar och på djupet.
För att göra det måste vi vara oändligt mycket modigare och mer radikala än vi är nu – och vi måste framförallt lära oss att inför oss själva skilja på vad som är medel och vad som är vårt mål.
I det har vi en svår uppgift framför oss – men den börjar på samma ställe där all vår politik gör det. Nämligen i människors vardag, och på vilka punkter stora strukturreformer kan göra skillnad i den.
Vi kan ju till exempel börja med att se oss omkring, och konstatera att vi faktiskt skulle kunna leva i ett samhälle som var betydligt tryggare och betydligt friare än det vi själva har varit med och byggt?