Veckan som gick gav mycket näring till dystra funderingar.
När en vänsterpartist föreslog att fortkörningsböter och liknande skulle utdömas efter inkomst - så att feta direktörer får betala mer för sina försyndelser än svältmagrade undersköterskor – var det några som gick i taket. Vänsterpartisten kallades på nätet för stolpskott, flummig, begåvningsreserv, och anklagades för att stå för idiotisk naivism och att inte ha alla hästar hemma i stallet.
Och de som inte råskällde hävdade principen om ”likhet inför lagen”.
Fast vad vänsterpartisten föreslår är egentligen att utvidga det som kallas för ”dagsböter”. Dessa döms ut för grövre lindrigare brott, exempelvis stöld och skadegörelse. Alla döms lika, beroende på brottet, till x antal dagsböter, men böterna baseras på uppgiven inkomst. Därför kommer också den bötfällde direktören att få betala mer än dito undersköterska.
Visst går det att diskutera det där med dagsböter. Ska det gälla alla slags förseelser? Och hur göra med dem som inte har någon (redovisad) inkomst?
Det finns exempelvis en risk att den som inkomstdeklarerar hederligt drabbas värre än den som smiter undan skatt. Ungefär som risken att utvisas är större om du sköter dig enligt alla lagar och regler så polisen vet var du är, än om du missköter dig och går under jorden …
En annan invändning, värd att fundera på, är om det ska vara högre skadestånd till välavlönade än lågavlönade? Om jag slår en direktör på truten och döms att betala 10 tusen i skadestånd kommer det att göra vare sig till eller från, medan det är mycket pengar för en undersköterska.
Men vore det rimligt?
Det vore trevligt om det gick att diskutera dessa saker utan att folk idiotförklarar varandra. Eller så får vi vänja oss vid att idioter kallar alla för idioter.
En annan fråga som upptagit oss denna vecka är vem som demokraterna tänker skicka fram som utmanare till kanaljen i Vita Huset. Blir det den där killen med konstigt efternamn?
Frågan är om det spelar någon roll. Demokraterna klarade inte ens av att organisera omröstningen i Iowa på ett rationellt sätt. Hur ska de då kunna styra det amerikanska imperiet?
Det kan tyckas vara en småaktig kritik, men faktum är att stora politiska rörelser får framgång just därför att de visar folket att de har bra handlag. Det är i den politiska pappslöjden som agnarna skils från vetet, inte i de stora predikningarna.
Jesus är därvidlag en bra riktkarl. Visst, han hade rätt bra svada, om vi får tro skriften. Ett antal odödliga "oneliners" och liknelser har stannat i minnet även hos oss hedningar. Men om vi får tro evangelisterna så var det något annat som imponerade stort på folk.
Som att Jesus fick lama att gå, blinda att se, döva att höra, och döda att bli levande igen. Han botade epileptiker och, framförallt, klarade konststycket att göra vatten till vin.
Ska vi förklara svensk arbetarrörelses stora framgångar de senaste 100 åren så är det inte på grund av de häftiga partiprogrammen, utsökta valaffischerna eller vackra partiföreträdares nyllen. Nej, det är handfast folkhemskt samhällsbyggande som ligger bakom – och att fixa vatten- och avlopp, vägar, skollunch, socialförsäkringar, sjukvård och arbetsmarknadspolitik.
Konstigare än så är det inte. När Jesus visade att han kunde gå på vatten blev folk imponerade. När sossarna visade att alla kan ha ett jobb med en lön som går att leva på, då blev folk tillgivna.
Fast idag har den tillgivenheten släppt. Det är grinigare. Och skulle Stefan Löfven gå på vattnet utanför riksdagshuset skulle oppositionen tjuta av indignation över att statsministern tydligen inte kan simma …