Kriget i vår närhet - och andra oroshärdar - är ett tecken på att vi har dystra framtidsutsikter.
Några årtionden av globalisering och tillväxt börjar nu förbytas i kris och nationalism. När vi får höra av makthavarna att det är dags att förbereda oss för det värsta så har vi all anledning att tro dem. Vi i Sverige lever i förkrigstid. Andra har redan fasorna hos sig.
MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap, lär planera en nyutgåva av broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” som alla hushåll fick 2018. Vi ska inte bli förvånade om den döpts om till” NÄR kriget kommer”.
Vi ska inte försöka förklara detta med att slumpen satt en galning i Ryssland till makten, eller att demokratins nyckfullhet gör sådana som Trump till president, eller att det är tillfälliga terrorhandlingar som satt igång krig i Mellanöstern eller störningar av vitala havstransporter.
Nej, det vi ser är resultatet av strukturella förändringar i världen. I Svenska Dagbladet gjorde deras utmärkte kolumnist Rolf Gustavsson härförleden en upplysande genomgång av vad forskare och analytiker säger om världsläget. Kort sammanfattat:
Västvärlden är på väg att förlora sin hegemoni och utmanas av främst Ryssland oc0h Kina; USA:s position i världen förändras och landet utvecklas till en Illiberal demokrati utan politisk pluralism och med inslag av vit rasism; i denna upproriska värld måste EU bli en starkare geopolitisk spelare om världsdelen ska kunna hävda sig; vi befinner oss i en övergångsfas som innebär en kollaps för drömmarna om en liberal och reglerad världsordning som värnar demokrati och mänskliga rättigheter.
Istället får vi djungelns lag där den starke dikterar villkoren; och hur ska vi hantera den växande rivaliteten mellan USA och Kina?
"När världsutvecklingen har denna inriktning, hur kan då EU förhålla sig till denna utveckling?", undrar Rolf Gustavsson.
Han sammanfattar sin forskningsgenomgång med att fråga sig ”om Europa i sin inre struktur har förmåga att spela en stormaktsroll, när världen är på väg mot förstärkt anarki”?
Det är en mycket central fråga. Är vi i Sverige, i syfte att på lång sikt skydda oss själva inför dessa dystra framtidsscenarier, beredda att offra ännu mer av nationell självständighet för att stärka EU?
Finns det överhuvudtaget någonting som tyder på att Europa skulle kunna framträda på den oroliga världsscenen med ett fast och bestämt ledarskap?
Spontant är det lätt att snarare tro att denna kontinent med alla sina traditionella konfliktlinjer och olika intressen i bagaget inte klarar att göra en kraftsamling och bli en samkörd global aktör i detta spända världsläge. Vi får vara glada om européerna kan låta bli att bekriga varandra den här gången.
En del av detta lär vi kanske få diskutera i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet. Men minst lika intressant inför framtiden är förmågan att här hemma i Sverige behålla någon slags enighet om hur vi ska göra när vi är oeniga.
Nu har vi en bräcklig majoritetsregering som talar om att genomföra ett ”paradigmskifte”.
Att byta regering är en sak. Att byta regim en annan. Det senare innebär att spelreglerna förändras. Paradigmatiska förändringar är radikala förändringar. Lämnar vi ett paradigm kommer vi inte att känna igen oss i det nya.
Det som hänt är att vi fått en radikalkonservativ regering. Av det borgerliga alternativet finns inte mycket kvar. Och mot dessa radikaler står framförallt socialdemokratin som en garant för det gamla paradigmet.
Det är ett rollskifte som inträffat. Samhällsförändrarna som förr sjöng så det dånade ur vredens kratrar dånar numer till försvar av rådande ordning. Och tidigare konservativa vill ha samhällsförändring.
Socialdemokratin ser sig själva stundtals som ”progressiva”, som det oftast heter nu sedan ”radikal” fallit i fiendens händer, men i praktiken har de tilldelats rollen inte bara som välfärdsstatens bevarare, utan uppdraget är numer att allt oftare att varna för hoten mot det öppna samhället, rättsstaten och demokratin.
Förr var det högern som ältade detta. De tjatade om grundlagar och mer tid för konsekvensanalys, varnade för att socialdemokratin hetsade fram en ny samhällsordning där individen kom i kläm och rättsstaten hotades.
Nu är de själva de stora reformivrarna som har så bråttom att de inte hinner göra några konsekvensanalyser. Medan den samhällsomdanande arbetarrörelsen begränsar sig till att försöka förhindra de värsta dumheterna från de radikalkonservativa.
Kanske är det dags för arbetarrörelsen att börja fundera på om den kan bli vad den vill vara genom att stanna kvar på samma ställe. Då är det inte mycket rörelse kvar av rörelsen.