Ubåtstrafiken på 80- och tidiga 90-talen i svenska farvatten väckte närmast hysterisk uppmärksamhet. Ubåtsskyddskommissionen, i vilken uppåtgående politikern Carl Bildt ingick, pekade 1983 ut Sovjet som ansvarigt. Ett mysterium är intrånget i Hårsfjärden hösten 1982.
Skeptiker fanns. På FN-dagen 1984 i Karlshamn sa FN-föreningens ordförande "det är "anslagsubåtar" för att höja försvarsanslaget". Finlands president Mauno Koivisto var tveksam. Inga intrång skedde i Finland. Varför bara i Sverige?
Många observationer visade sig senare ha naturliga förklaringar som minkar, fiskstim och båtmotorljud.
Bildt som statsminister tog till tyngsta artilleriet och skrev ett protestbrev till Rysslands president Boris Jeltsin på inrådan av försvarsmakten. Ryssland förnekade och föreslog att svenska marinen skulle sänka ubåtar som observerades.
Senare ubåtsutredaren, ambassadör Rolf Ekéus, har hävdat att ryska ubåtskränkningar knappast kan ha skett vid den tiden eftersom ryska försvarsmakten var försvagad och starkt demobiliseradefter Sovjets upplösning.
Ola Tunander som forskat 30 år i frågan har redovisat sina uppgifter i nyutkomna boken "Det svenska ubåtskriget" som nyligen presenterades i Stockholms ABF-hus.
I förordet skriver Mathias Mossberg, huvudsekreterare i ubåtsutredningen 2001 och säkerhetspolitiska utredningen 2002, att "boken måste sägas vara det närmaste man kan komma en redogörelse för det nuvarande forskningsläget".
En hel del tyder på att de faktiska intrången företrädesvis utfördes av västliga ubåtar. Enbart dessa hade vid tiden tillgång till miniubåtar, som visade upp sig på kort avstånd för fiskare och kustbefolkning i svenska skärgården, bland annat i trakten av Töre.
De fångades sedan upp av eskorterande moderfarkoster. Sovjet saknade länge motsvarande miniubåtar, övade i svenska territorialvatten, dock utan att gå in i skärgården, enligt Tunander.
Inte ens regeringens ubåtsutredare har fått tillgång till militära underrättelsetjänstens material.
"De som visste uttalade sig inte, främst framlidne försvarsstabschefen, tillika chef för ubåtsflottiljen, och de som uttalade sig visste inte", hävdadeTunander.
Vilka var motiven? Att testa svenska försvarets beredskap, öka misstron mot Sovjet, främja opinionen för Natomedlemskap eller ökade försvarskostnader? Fanns det ledande befattningshavare som förde svenska folket bakom ljuset?
Tunanders bok visar att många frågor om ubåtsaffärerna ännu är obesvarade.