Den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting sade en gång att partiets mål var att ge människor möjligheten att sträva efter "sina bästa stämningars längtan".
Det låter sig fortfarande sägas eftersom orden så enkelt och elegant fångar en målsättning som ibland verkar ligga utanför politikens område; det beskriver hur politiken utan att kränka privatlivets ramar kan och vill påverka människors liv på djupet.
Det handlar inte om att övertyga människor om något ideal, och inte heller handlar det om att få dem att bete sig på något särskilt sätt – det handlar om att använda den politiska makten till att göra människor fria och låta dem bli precis så bra och så lyckliga som de kan och vill bli.
Den friheten är inte en enkel frånvaro av förbud – den handlar om att skapa goda och rättvisa materiella och sociala förutsättningar för alla. Målet för färden kan inte bestämmas av politiken – men det är den som måste förse oss med verktygen för att komma dit vi vill.
Så långt är allting gott och väl. Målet för färden kan inte bestämmas av politiken – men det är den som måste förse oss med verktygen för att komma dit vi vill.
Det kunde ha varit politikens slut – om vi enbart hade bestått av våra bästa stämningar.
Så är tyvärr inte fallet. Vi har någonting gemensamt med varandra i våra stora stunder, men också i våra små: Vi är alla rädda för samma saker, och består allihop inte bara av våra allra bästa stämningars längtan, utan också av våra sämsta stämningars fruktan.
Det är fruktan för att hamna efter och utanför, och det är missunnsamheten som säger att det någon annan får egentligen borde vara mitt.
Det är fruktan som får oss att tvivla på andra människors motiv, och som ställer grupper i samhället mot varandra.
Och precis som det är möjligt att bygga en politik på ”våra bästa stämningars längtan” så är det fullt möjligt att bygga en politik som enbart ska skydda oss från ”våra sämsta stämningars fruktan.” En politik som i stället för öppenhet, mod och växande bygger på lag och ordning, förbud och en vilja att göra Sverige mindre fritt än det är idag.
Under de senaste åren har vi sett ett uppsving för den sortens rädslans politik – och det är inte slut än.
Det gäller att hålla i minnet när vi snart går in i ett valår på nytt, att det är på den här punkten som politikens verkliga skiljelinje går.