I Lukas Moodyssons film ”Vi är bäst” får man följa tre trettonåriga tjejer. De klipper håret kort och har ett punkband. De vägrar smink och tycker att de är bäst.
Det finns scener i den filmen som är plågsamma.
Tjejernas punkband får spela på en skola i Västerås, men väl där så buar publiken. Kastar popcorn på dem. Skriker att de är fula.
Tjejerna skiter i det och skriker istället: ”Vi är bäst ni är sämst”. På bussen hem frågar tjejernas fritidspedagog varför de inte kunde vara snälla. Tjejerna svarar att publiken buade och skrek åt dem innan de ens börjat sjunga ju. ”Ni är inte bäst, ni är sämst”, säger fritidspedagogen.
När något är svårt eller jobbigt kan man tänka på livet som en film. Vem är den gode här och vem är den onde? Den popcornkastande publiken är svår att undvika.
Men vill jag vara punkbandet som struntar i den buande publiken eller fritidspedagogen som undrar varför tjejerna inte kan vara snälla?
I Expressen skrev krönikören Karl-Johan Karlsson att tjejer borde sluta banta eftersom killar inte gillar smala tjejer. Rubriken på krönikan var ”Så sjuka är unga tjejers drömmar”.
Nästan ingen i hans umgängeskrets gillar långa smala tjejer. Nästa steg hade väl varit att krönikören skrivit ut exakta mått för hur hans umgängeskrets tycker att en tjej ska se ut.
Han ville väl. Han ville kritisera sjuka ideal och vikthets. I stället blev han en del av problemet. Han blev fritidspedagogen som inte kritiserar popcornkastarna.
På fotbollsgalan så fick Anders Svensson en bil för alla sina landskamper. Detta trots att Therese Sjögran som också var på plats spelat 40 fler.
Ett misstag som blir en symbol. Hon får sitta kvar och applådera när han fick bilen.
Jag tänker att allt det här hör ihop. Och jag tänker på några personer. Jag tänker på Astrid i Luleå som reagerade på en sexistisk målning på sin skolas toalett.
Det blev uppmärksammat i media, men i en intervju med Feministiskt Perspektiv berättar Astrid hur hon skulle byta alla priser mot skolans stöd och erkännande.
I filmen om det kan man fråga sig vem som spelar fritidsledaren där.
Det bra att vara snäll, men det är inte samma sak som att tyst acceptera dumheter. Vi får försöka hitta de som spelar fritidspedagogen i vårt liv och strunta i honom.
Vi får påminna varandra om att vara snäll inte är samma sak som att vara passiv.
Det snälla är ibland att bråka. Att skrika ”vi är bäst” eller påpeka det sjuka i en väggmålning. Varför? För att inget har blivit bättre av att någon tänkt: ”Jag är för snäll för att säga till hur fel det där är”.