Vår lycka är ofta dold – men nog så verklig

Vi behöver färre självutnämnda profeter. En gnutta ödmjukhet, empati, nyfikenhet, och tålamod räcker långt, skriver NSD:s ledarkrönikör Egil Sturk

Ett ljus i mörkret.

Ett ljus i mörkret.

Foto: Gorm Kallestad

Krönika2024-08-26 06:00
Detta är en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Jag hade tänkt skriva en text om bostadsbristen eller sjukvården. 

Om den molande smärtan från hålet som jag känner växa i överkäken, och hur svårt det är att få tag på en tandläkare. Om föreningslivet och kulturens villkor under Tidöväldet, med nedstängda replokaler och inställda studiecirklar. Om politiska förslag som skulle kunna göra samhället mer jämlikt och rättvist. Mer anständigt, njutbart och intressant att leva i. 

Men det får någon annan göra. Åtminstone den här gången.

Ett samtal för några kvällar sedan fick mig nämligen att tänka på annat. Vi pratade om mänsklig samvaro, vänskap, lycka och ensamhet.

Jag sa att mina sociala antenner nog är inställda på fel våglängd. Mina ord snubblar på läpparnas trösklar. Tankarna fastnar. Samtalet faller alltför ofta pladask. 

Vi pratade om dissonansen mellan vad vi säger och hur det uppfattas. Hur ofta vi människor medvetet missförstår varandra. Läser in dolda avsikter där sådana saknas. Pratar i kors. Lyssnar med ena örat stängt och det andra knappt på glänt. 

Så uppfyllda av oss själva och vårt eget att inget annat får plats. Så övertygade om vår egen betydelse att världen reduceras till ren rekvisita.

Jag tänker på Tjechovs berättelse Krusbär, och hur Ivan Ivanovich efter en lång monolog om lyckans beskaffenhet bemöts av fullständig tystnad. Han pratar om sin bror och hans dröm, om att en dag äga en liten gård med krusbärsbuskar runt knuten. 

Men den besannade drömmen gör honom hård och kall. Så upptagen av att njuta av livet att andras lidande blir en personlig förolämpning.

Ivan blottar sitt hjärta, men hans vänner sneglar bara på klockan och gäspar. “Varför tråkar han ut oss? Varför pratar han inte om något trevligt istället?.” Så talar de bekväma och självbelåtna.

Men jag tänker också på Skattkammaröns författare - Robert Louis Stevenson - och en lek från barndomens somrar. 

Några av barnen gömde små stormlyktor innanför sina oljerockar, så stora att de såg ut att svälja dem hela. De övriga jagade dem. 

De dolde lyktornas sken tätt, tätt intill bröstet. Som om de var hemligheter bara deras små hjärtan - som klappade som vingslag vid tanken på att avslöjas - fick kännas vid.

Så föreställer jag mig ofta lyckan. En inre källa som bara de invigda känner till. Kanske inte mycket att skryta med i utomståendes ögon. Osynlig för omvärlden, men varm och intensivt strålande likväl. 

Som 1600-talsläkaren Thomas Browne skrev: “Life is a pure flame, and we live by an invisible sun within us.”

Vi behöver färre självutnämnda profeter, som för sig och rör sig som levande utropstecken i världen. Som alltid är redo att spika upp sina teser på närmsta kyrkport. Som i vredesmod begår hatbrott mot den svenska grammatiken i sina inlägg på Facebook.

Vi behöver färre murhuvuden. Vars tankar är burfåglar, och vars syn skyms av skygglappar. 

Vad behöver vi istället? Jag vet inte. Men en gnutta ödmjukhet, empati, nyfikenhet, och tålamod räcker långt. Så låt oss börja där.

Kanske är det just i det stillsamma och oansenliga som vi finner de stora sanningarna. Något som inte kräver stora gester eller högljudda deklarationer. 

Som i all sin enkelhet ger oss en känsla av samhörighet och får våra hjärtan att klappa i takt.