Vägen till fred går genom Moskva

Under helgen har den svenska regeringens nationella säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm representerat landet på ett möte med ett 40-tal andra nationer i Jeddah i Saudiarabien. 
Ämnet för ländernas diskussioner är hur man ska uppnå fred i det krigsdrabbade Ukraina, där det nu har gått ett och ett halvt år sedan den fullskaliga och oprovocerade ryska invasionen av landet.
Det är inte första gången det talas om att hitta en förhandlingslösning – regeringen i Kiev har själva lagt fram en tiopunktsplan för fred, men även Kina och en samling afrikanska länder har lagt fram varsin fredsplan.

Skillnaden mellan dessa förslag och helgens möte är emellertid inte bara antalet nationer som deltar i diskussionerna, utan också vilka nationer som har valt att acceptera inbjudan dit. 
Framförallt är det ett steg framåt att Kina har valt att delta i ett möte som handlar om fred på ukrainska villkor, eftersom det är kanske det enda landet som fortfarande skulle kunna utöva ett avgörande inflytande på det ryska agerandet.
Om och när de väljer att använda sig av det inflytandet återstår att se – men än så länge måste man vara cynisk nog att beskriva situationen som att nationer när allt kommer omkring inte har några permanenta vänner eller fiender, utan bara egna intressen.
Det gäller Kina, men även de länder som av olika skäl inte har velat stötta Ukraina fullt ut – länder som Indien, Brasilien, Sydafrika och Ungern som i olika mån är beroende av Ryssland, och mest av allt verkar betrakta kriget som en ovälkommen distraktion.

Men ännu viktigare än så är att det faktiskt också gäller ett land som inte deltar i överläggningarna i Jeddah, nämligen Ryssland självt.
Vad Ryssland än har för föreställningar om vän- eller fiendskap till västvärlden, så är det vid det här laget uppenbart att kriget i Ukraina går emot landets intressen – och att det alltid har gjort det.
Landet har blivit en internationell paria, och har inte längre någon chans att uppnå sina krigsmål – varje dag som kriget fortgår, skadar landet och dess anseende ytterligare.
Det väcker en berättigad ilska och frustration i omvärlden, men samtidigt som man ger uttryck för den måste man acceptera att nycklarna till en varaktig fred inte förvaras i Jeddah, Stockholm, Washington eller ens i Kiev.
De förvaras nämligen i Moskva, för inte ens om Ukraina skulle lyckas befria alla de ockuperade territorierna skulle det nödvändigtvis innebära ett krigsslut; inför invasionen höll Ryssland Ukraina i ett lågintensivt men permanent krigstillstånd under åtta års tid.

Detta krig startades av Ryssland. Det finns ingen annan som vill ha det, och därför är det enbart Ryssland som kan avgöra när det tar slut.
Det gör att det är orimligt att lägga någon press på Ukraina att åstadkomma freden, vare sig med militära medel eller med eftergifter. 
Ytterst handlar detta krig nämligen inte om Ukraina, utan om att Ryssland måste bestämma sig för vilken roll landet spela i den här världen: Vill landet vara en del av det globala samfundet, eller en ekonomiskt ödelagd skurkstat i dess utkanter?
Den insikten måste prägla allt europeiskt stöd till Ukraina, för den som inte förstår krigets orsaker kommer aldrig att kunna ge det ett slut.
I bästa fall är det också en insikt som världen med allt större tydlighet kan formulera i Jeddah, och försöka nå fram till den ryska regimen och den ryska befolkningen med; det krig som Vladimir Putin har startat vinner dem inga vänner, och tillvaratar inte ett enda av deras verkliga intressen.