Om det var denna vecka som valrörelsen började på allvar, kan man knappast påstå att den började på ett bra sätt. Kanske inte för Socialdemokraterna och för alla de som hoppas på att även efter valet hålla högern borta från regeringsmakten – men framförallt inte för valrörelsen själv.
Jag syftar förstås på de ord i en intervju med integrationsminister Anders Ygeman (S) som under de senaste dagarna har dominerat de inrikespolitiska nyheterna, och där han tycks öppna för att man i definitionen av utsatta områden på mönster från Danmark även ska kunna ta andelen boende från länder utanför Europa som ett kriterium.
Mot det kommer kritik framförallt från regeringens potentiella samarbetspartners, där exempelvis Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi menar att förslaget är ”horribelt” och ett exempel på att socialdemokraterna ”bedriver politik baserat på etnicitet.”
Ja – lyssnar man på de allra mest högljudda kritikerna låter det nästan som om Ygeman gått ut på Sergels torg draperad i Dannebrogen och krävt folkräkningar, husrivningar och tvångsförflyttningar på en och samma gång.
Så är emellertid inte fallet – och om man i stället väljer att lyssna på vad integrationsministern faktiskt säger, så är det varken särskilt nytt eller dramatiskt.
Det han påpekar är faktiskt rena självklarheter: Ygeman säger han att Sverige har ett problem med segregation, och att man inte har lyckats fullt ut med integrationen under de senaste trettio åren.
Han säger också att de allra viktigaste definitionerna av ett utsatt område är kriminalitet, arbetslöshet, socioekonomisk status och arbetslöshet – men att det också finns en etnisk dimension av segregationen.
Ygeman säger att det är ett problem att det bor för många med utomeuropeisk bakgrund i ett och samma område, eftersom det då blir svårare att lära sig svenska och att få ett arbete.
Och om det nu är så kontroversiellt att det är värt att kalla för både horribelt och för signalpolitik skulle man faktiskt vilja ställa frågan till Ygemans kritiker: Vad menar ni då själva med ordet ”segregation?”
Förmodligen skulle de formulera sig på ett annat sätt, och det går inte att komma ifrån att det var olyckligt att så tydligt associeras med den förda politiken i Danmark – men faktum kvarstår att vi har ett omfattande problem med boendesegregation i Sverige och att det har en koppling till var man är född och varifrån man kommer.
Denna segregation får allvarliga konsekvenser i form av utslagning, försämrade livschanser och ett samhälle som går isär åt två olika håll i stället för att hålla ihop – och det är dubbelt orättvist eftersom ingen av oss kan råda över platsen där vi har fötts.
För att bryta det mönstret duger det inte att låtsas som om det inte är så det hela hänger ihop – och man kan faktiskt även som minister beskriva ett samhällsproblem som är horribelt, utan att det blir horribelt att säga det.
Detta om detta. Men det återstår också att konstatera att detta är en olycklig start på valrörelsen, eftersom så mycket tid och kraft nu spills på misstolkningar av vad Ygeman sagt.
Vi har allvarliga samhällsproblem att åtgärda, och segregationen är bara ett av dem. Just nu är det viktigare att vi möter och debatterar dem på allvar än någonsin annars, eftersom valet bara är några veckor bort.
Då duger det inte att slösa tid på en uppblåst misstolkning av ett förslag för en ny definition av segregation – borde vi inte diskutera vem som har de skarpaste politiska förslagen för att komma åt den i stället?