Mitt i livet är behoven av vård ganska långt ner på priolistan för de flesta av oss. Vi har fått våra barn, kommit förbi åren av grönt snor och VAB och stretar på med jobb och aktiviteter. Men så blir vi äldre, lederna knakar, blodtrycket spelar spratt och förmågan att se en innehållsförteckning när man är och handlar utan glasögon ger ilskna utbrott. Vi vet att man ska hålla sig i form så länge det går, att det påverkar måendet på många olika sätt. Ett stillasittande arbetsliv kräver att muskler och leder utsätts för belastning och de där pulshöjande aktiviteterna ett par, tre gånger i veckan håller humöret där det ska vara. Vi lyssnar inte alltid, men innerst inne vet vi. Särskilt så här efter nyår brukar många börja.
Den som behöver den skattefinansierade vården får en motståndare som ibland tycks kräva att man är fullständigt frisk om man ska orka. Det svartnar i själen när man upptäcker att det behövs särskilda kontaktpersoner för att man ska få hjälp att navigera samtidigt som de flesta, ju äldre eller sjukare vi blir, ändå tvingas kämpa på själva. Många av oss bor dessutom mer än ett stenkast ifrån den sjukhusvård som ges – även om en lokal hälsocentral i glesbygd kan trolla fram betydligt mer vård än man på det stora sjukhuset har en aning om.
Ibland är våra förväntningar kanske orimliga givet situationen. I Norr- och Västerbotten saknas drygt fyra tusen sjuk- och undersköterskor de närmaste två åren. Det går inte att producera vård utan personal och sängar och om jag visste att det var problemet, bara, skulle jag vara tyst. Systemet är för lekmannen svåröverblickbart, lite som en industriprocess. Makt är förstås inbyggt och en del kämpar till och med emot att låta någon annan försöka förenkla – för så har vi ju aldrig gjort! Att vara multisjuk är ett heltidsjobb och vi möts med förvåning när vi argumenterar kring schemaläggningen med att man gör det omöjligt att sköta sitt arbete om man ska vara vid kusten både måndag, tisdag och torsdag för tre halvtimmesbesök som borde gå att ordna på samma dag om patienten var i centrum. En axelryckning och en ton som säger att ”ja, ja, men om du inte vill komma så är du kanske inte så sjuk…?”. Alla är inte det, rädslan och otryggheten kring kroppens signaler skickar även den milt sjuke till akuten emellanåt, fast det kanske är vila och ett besök på hälsocentralen som är behovet – men ni fattar.
Min partipolitiska poäng är att det blir en valfråga. Attityder och oförmågan att se behoven utifrån patienternas synvinkel retar gallfeber på fler än mig. Jag kan prata för mig och de mina, och jag har tillräckligt mer erfarenhet för att begripa att man ibland inte kan ge den samhällsservice som man önskar, eller som medborgarna säger sig vilja ha. Men när valrörelsen kommer och alla de enkla lösningarna på svåra problem börjar hagla, då är det den som bjuder högst som får rösterna. Ärligt så gillar jag offentlig vård. Jag gillar hur hälso- och sjukvårdslagen är skriven: ”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”, därför att alternativet är sämre. Allt är egentligen inte politiska frågor men ansvaret är det. Att organisera vårdkedjor är i sak inte vad man får lära sig i partiskolan, men att ställa krav är det. Vi måste kunna bättre. Och på helt andra sätt. Ett vallöfte som är tydligt riktat mot krånglighet och med mer av hörsamhet, kanske? Är det så man sätter ett tryck som öppnar upp mot sånt som sitter i väggarna?