”Just when I thougt I was out, they pull me back.” Det säger Michael Corleone (spelad av Al Pacino) i maffiafilmen Gudfadern III – och så tänkte även jag när NSD:s nya politiska redaktör Veronica Palm erbjöd mig att skriva krönikor på ledarsidan en gång i månaden.
Efter 37 år som ledarskribent, därav nästan 19 år hos NSD, kände jag mig färdig när jag lämnade Mediehuset 10 mars i år. Men efter en stunds eftertanke tackade jag ändå ja till Veronicas generösa erbjudande.
Det är en enorm förmån att få fortsätta uttrycka sina politiska tankar i Norrbottens största dagstidning. En gång per månad känns dessutom som ganska lagom för en numera bedagad opinionsjournalist.
Något anser jag mig även ha att säga om det politiska läget. När jag promenerar runt Gültzauudden i Luleå grubblar jag till exempel mycket på hur det ska gå med den gröna nyindustrialiseringen och omställningen i Norrbotten.
Jag hör många norrbottniska kommunpolitiker som talar entusiastiskt om hur länet nu går i spetsen för det nya och klimatvänliga. Men jag hör inte lika många som talar med samma engagemang om att omställningen förutsätter en kraftig utbyggnad av elproduktion och elledningar i regionen. Tvärtom ser jag kommunledningar som tvekar eller i vissa fall säger direkt nej till vindkraftparker.
Det håller inte. Omställningen till fossilfri gruv- och stålproduktion och andra industriella framtidsprojekt innebär att det behövs ny elektricitet.
Just nu är tillgången på el inget problem i Norrbotten. För närvarande finns ett elöverskott i norra Sverige (elområde 1, SE1). Men behoven av ny el växer snabbt. Överskottet i norr kommer snart att ha förbytts till ett stort underskott om inget sker.
Redan 2035 kommer folk och företag i regionen att behöva hela 60 TWh (terawattimmar) enligt statliga Vattenfalls beräkningar. Idag uppgår elproduktionen i samma elområde till 29 TWh.
Alltså behöver elproduktionen byggas ut med hela 31 TWh under det närmaste decenniet för att det ska vara balans mellan det som produceras och konsumeras i det nordligaste elområdet. Och landbaserad vindkraft är, som påpekats många gånger av gruvbolaget LKAB:s vd Jan Moström, det som går snabbast och är billigast att bygga.
Det är ingen omöjlig uppgift. I realiteten handlar det bara om att bygga ytterligare tre vindkraftparker av samma storlek som Markbygden i Piteå som fullt utbyggd ger cirka 10-12 TWh.
Men det brådskar - och det kommer inte att vara möjligt om ansvariga kommunpolitiker bromsar och säger nej till alla tänkta vindkraftprojekt i norra Sverige.
En sak är dessutom bergsäker: Om politikerna inte löser energiekvationen så blir det inte så mycket av den omtalade nyindustrialiseringen i norr.
Till detta ska läggas att jag ännu inte nämnt att LKAB har stora och växande behov av mer elektricitet bortom 2035. LKAB kommer på egen hand att för förbruka hela 70 TWh när bolaget ställt om till produktion av koldioxidfri järnsvamp år 2050. Det är hiskeligt mycket el.
Kort sagt: Tillgången till fossilfritt producerad elektricitet är och förblir en helt avgörande framtidsfråga för den industriella revolutionen i norra Sverige.
Utan ett rejält tillskott av el blir det omöjligt att förverkliga alla gröna framtidsprojekt hos LKAB, SSAB, H2 Green Steel, Northvolt, skogsindustrin och annan energikrävande verksamhet i norra Sverige.