Minns ni hur det lät när pandemin och covid-19 drabbade Sverige och världen 2020? Jag gör det – och jag minns särskilt två politiker som vevade vilt i samhällsdebatten.
- Jimmie Åkesson (SD) använde ord som "massaker" och "slakt på den egna befolkningen" samt krävde att statsepidemiologen Anders Tegnell skulle avgå.
- Ebba Busch (KD) talade i ett uppskruvat tonläge om att regeringen "med berått mod" lät smittan sprida sig i det svenska samhället och på landets äldreboenden.
Mitt i den värsta krisen som drabbat Sverige sedan andra världskriget ägnade sig Busch och Åkesson alltså åt den värsta formen av vulgär skräckpropaganda och partipolitiska överdrifter, påhejade av högertrollen i sociala medier,
Det var sorgligt att se.
Som tur var fanns dock en skara av partiledare som hade kvar sans och vett och höll sig kvar på en anständig debattnivå. I rask takt förhandlade dåvarande finansministern Magdalena Andersson (S) och företrädare för oppositionen fram sammanlagt 15 (!) tilläggsbudgetar för att möta alla problem som följde i spåren av pandemin.
Med facit i hand fungerade den svenska coronastrategin dessutom väl.
I mars 2023 kunde Svenska Dagbladet (som inte kan betecknas som ett socialdemokratiskt propagandaorgan) redovisa siffror från SCB som visade att Sverige faktiskt hade lägst överdödlighet i hela Europa under pandemiåren 2020-2022.
Sverige hade till och med lägre överdödlighet än Norge, Danmark, Finland och Island, som ofta framställdes som föredömen.
Det betyder inte att Sverige kan slå sig för bröstet och säga att allt var bra under pandemin. Covid-19 synliggjorde också ett antal brister inom krisberedskapen, arbetsvillkoren i äldreomsorgen och styrningen av svensk sjukvård.
Coronakommissionen, som presenterades sitt första delbetänkande i slutet av 2020, pekade icke minst på ett antal strukturella problem inom äldreomsorgen.
Ett stort bekymmer är de osäkra anställningsformerna. En stor andel av personalen är timanställda – i praktiken otrygga daglönare, som behöver varje krona och har svårare att stanna hemma vid minsta symptom.
Den stora rotationen av personal innebär därmed att vårdtagarna träffar många olika personer, vilket givetvis var särskilt olyckligt när man skulle hålla nere smittspridningen under pandemin.
Allt detta slår givetvis mot kvaliteten och kontinuiteten även i den vanliga ordinarie verksamheten och omsorgen om de gamla.
Men coronakommissionens slutsatser har inte gjort några avtryck när Ebba Busch, Jimmie Åkesson och de övriga i Tidöpartierna nu förhandlar fram sina statsbudgetar.
Det är nya skattesänkningar som står högst på dagordningen – inte satsningar på äldreomsorgen eller sjukvården.
Statsbudgeten för 2025 innehåller sänkt skatt med ytterligare 27 miljarder kr. Finansministern Elisabeth Svantesson (M) skroderar med att Sverige kommer att få sitt lägsta skattetryck sedan 1980.
Det finns emellertid skäl att ännu en gång påminna om att det finns en baksida av dessa massiva skattesänkningar.
De gör inte att det blir fler händer och huvuden i hemtjänst eller äldreboenden. Eller för den skull hos förskolor och socialtjänst.
Blå lågskattepolitik bygger helt enkelt inte robustare samhällsstrukturer. Med lägre skatter följer istället en mer slimmad offentlig sektor, liksom fler inslag av privatiserings- och marknadslösningar (och i förlängningen ännu mer ojämlikhet).
Usch är det minsta man kan säga om denna politik.