Att jorden är på väg att gå under är ingen nyhet. Det har varit på gång länge. Det som framförallt oroar är att solens utveckling – om några miljarder år – kommer att släcka allt levande på vår planet. Och innan dess har vi människor sannolikt redan lämnat scenen.
Vad som kommer att drabba oss är något oklart, kanske är det den pågående klimatkrisen, eller så kometnedslag, förskjutningar i jordens magnetfält, eller gigantiska vulkanutbrott som gör slut på oss.
Men det som är närmast förestående är sannolikt något annat – nämligen den västerländska civilisationens undergång. Den har också varit på gång länge. Ett monumentalverk i undergångsgenren är Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång” som skrevs i början av 1900-talet.
Spengler menade att civilisationer utvecklades som en livscykel. Högkulturer föds, lever, dör. Varje högkultur – som den kinesiska, romerska, egyptiska etc – har sin tid på jorden. Sedan kommer något annat.
Idag finns en hel flora av böcker på liknande tema. Men om Spengler av många betraktas som en dysterkvist så är uppföljarna mer lagda åt det optimistiska hållet. Vad tänkarna säger idag är att vi står inför ett nytt utvecklingssprång – med den nya digitala tekniken som motor – in i en ny era.
Fattigdomen är på väg att försvinna, en global medelklass växer fram; kulturer blandas till något nytt; utvecklingen accelererar och lämnar de tröga efter sig; vi får intelligenta hem, självkörande bilar och nya mediciner; teknologin ger möjlighet att styra in utvecklingen mot mer hållbara former.
Visst talar litteraturen också om riskerna. Om det populistiska hotet. Om auktoritära demokratier och hotet mot det öppna samhället.
Men det gemensamma för alla dessa böcker är att utvecklingen lämnar det gamla bakom sig.
Ur det perspektivet kan Oswald Spengler läsas än idag med viss behållning, inte bara som en idéhistorisk kuriosa.
Spengler bör få en återkomst i diskussionen eftersom undergångsstämningen blivit en del av vår tidsanda. Vi är bekymrade över att vår konsumistiska kultur står inför sin ödesstund genom klimatkrisen, eller att vi kommer att islamiseras, eller bli underkuvade av kineserna, eller vad det nu kan vara fråga om för hemskt öde som väntar oss.
Men Oswald Spengler kan också ge inspiration till alla som beklagar att det gamla Sverige, som det var under 1900-talets folkhemsera, inte längre känns igen. Människor i vårt land blivit individualister och söker sig inte lika självklart till de traditionella folkrörelserna. Var och en odlar istället sin privata trädgård.
I andra sammanhang kom Spengler nämligen att föra fram tanken att hans tyska kultur hade en speciell fördel, eftersom den vävde in de enskilda människorna i en nationell helhet. Folk blev celler i en organism, där var och en tjänade sin speciella uppgift. Tyskarna blev därför inte som engelsmännen individualister, som var och en såg till sitt eget bästa, eller som fransmännen, som hävdade att alla individer skulle vara jämlika.
Men detta var inte en fråga om människors biologiska arv, menade Spengler, utan ett resultat av kulturen. Den påverkade människor och bestämde deras kall i livet. Politik blir därför det möjligas konst.
Budskapet är således att om vi vill att människor ska offra sig för helheten, så måste de också matas med en livsfilosofi som gör dygd av underkastelse. De som vill bekämpa självförverkligandet och odla den kollektiva gemenskapen kan därför läsa Oswald Spengler och lära sig ett och annat.
Och alla som vill försvara den enskildes frihet bör också ta del av vad denne gamle undergångsfilosof förkunnade. Så att vi kan vara på vår vakt.