Under Margot Wallströms (S) tid som utrikesminister hade Sverige det uttalade målet att föra en feministisk utrikespolitik.
Det blev ett omdebatterat begrepp på sin tid och väckte reaktioner som var både kritiska och en smula hånfulla – naturligtvis från den politiska machohögern, men också från experter som menade att de hårda utrikespolitiska frågorna borde hållas isär från det som var en ideologiskt färgad inrikespolitik.
Med åren blev betoningen på det feministiska i utrikespolitiken svagare, och sedan högerregeringen med Tobias Billström (M) som utrikesminister tagit över ligger prioriteringarna någon helt annanstans.
Därför är det nu kanske på sin plats att uppmärksamma att det faktiskt finns ett land i Europa som idag bedriver en feministisk utrikespolitik – och som gör det med uttalad inspiration från det svenska exemplet.
Det är fråga om Tyskland, där utrikesministern heter Annalena Baerbock och företräder de Gröna i en koalitionsregering med socialdemokrater och liberaler – och faktum är att politiken där har fått ett helt annat mottagande än den fick i Sverige.
Visst kommer samma sorts kritik från högerhåll, och visst finns det även en kritik från vänster om att Tyskland använder sig av feminismens paroller i utrikespolitiken samtidigt som man vill säkra handelsavtal för gas och olja med gulfregimer som absolut inte delar de feministiska värderingarna.
Men på det stora hela har det i den tyska debatten handlat om rimligheten i att anlägga ett feministiskt perspektiv på utrikespolitiken – och det gäller inte minst i de traditionellt så kallat ”hårda” frågorna.
I exempelvis det pågående kriget i Ukraina finns det ett stort behov av att belysa och uppmärksamma kvinnornas särskilt utsatta situation i en krigszon där övergrepp och våldtäkter har följt i kölvattnet av de ryska framryckningarna.
Detsamma gäller i biståndet, där stöd till kvinnors oberoende och möjligheter inte enbart gör humanitär skillnad utan också får positiva följder för hela samhällen.
För Sveriges del är det tyska exemplet en viktig lärdom – och det är att klok och progressiv politik fortfarande kan vara en av Sveriges allra viktigaste exporter.
Ibland låter det som om tiden då vi kunde vara ett föredöme för resten av Europa ligger långt tillbaka i tiden, i 1900-talets romantiska dimmor.
Den feministiska utrikespolitiken visar att så inte är fallet – om vi bara vill det, har vi faktiskt alla förutsättningar att låta progressiv politik gå på export till resten av världen också idag.