Tiden efter corona? Vågar vi ens tänka på det nu?
Kan vi föreställa oss hur det ser ut efter det som tycks bli den största globala krisen på decennier?
Svaret på de frågorna är antagligen nej. Just nu vet ingen hur det blir. Men jag kan ändå tänka mig att det finns två helt olika scenarier.
Ett där vi människor använder erfarenheterna från virusets utbredning för att öka vårt globala samarbete.
Ett helt annat där vi sluter oss inom våra egna gränser och blir rädda för att det farliga och hotfulla som finns ”där ute”.
President Trump har hela tiden varit inne på den senare linjen. Han kallar numera coronaviruset för ”det kinesiska viruset”.
Som om corona hade ett medborgarskap i det som råkar vara USA:s främsta konkurrent om världsherraväldet.
Tyvärr talar det mesta för att Trumps linje kommer gå segrande ur detta. Timme för timme, dag för dag ser vi hur allt fler länder stänger ned det öppna samhället. Gränserna, förstås. De öppna gränserna ryker först.
Det är möjligen nödvändigt i rådande krisläge, men det bekräftar också de senaste årens trend, att folk och stater ökar gränskontrollerna och skärper kontrollen av allt som kommer utifrån.
EU:s bristande samarbete om sjukvårdsutrustning och liknande är ett exempel som pekar i samma riktning. EU har inskrivet i sina regelverk att medlemsländerna ska bistå varandra om en kris bryter ut i ett land. Men av rädsla för att själva drabbas hårt i nästa led har inget land ännu följt de reglerna.
Alla håller hårt i sin sjukvårdsutrustning. Ingen samordnar, även om hjälp till ett land långsiktigt skulle kunna minska smittspridningen i alla länder.
Om det förhållningssättet blir det normala efter krisen kommer världens länder få svårare att enas om något alls under de kommande åren.
Lite som efter första världskriget, där – utan att vara allt för alarmistisk – den hårda nationalismen till slut drev fram ytterligare ett världskrig.
Eller också leder den här krisen till det rakt motsatta. Annika Ström Melin var inne på det en krönika i Dagens Nyheter nyligen. Flera av EU:s steg mot ökad samordning har kommit till som svar på olika kriser. Vare sig det varit attackerna mot World Trade Center 2001 eller finanskrisen 2008.
Kanske blir det så även den här gången. Kanske kan världens länder nu samarbeta kring att hitta läkemedel, vaccin, och sprida dem jämlikt över världen.
Kanske blir detta en startpunkt.
I så fall tror jag vi kan dra verkligt viktiga lärdomar av coronaviruset, och dess effekter på våra samhällen.
Var vi står om ett år? Nej, det har jag verkligen ingen aning om.