I det amerikanska presidentvalet 1988 var demokraten Gary Hart den stora favoriten. Han skulle slå George Bush den äldre och ta över Vita huset efter åtta år med Ronald Reagan.
Men en papparazifotograf lyckades fånga Gary Hart på bild med fotomodellen Donna Rice. De hade en affär och Hart fick omedelbart lämna presidentracet. Istället blev den korrekte men helt okarismatiske Michael Dukakis demokraternas kandidat och han hade inte en chans mot Bush.
Fyra år senare bröt Bill Clinton delvis ny mark. Även han blev påkommen med en affär, men redde ut det när han och hans fru Hillary Clinton framträdde i teve och sade att de hade haft svårigheter i äktenskapet men att de beslutat sig för att gå vidare.
Hoppa till dagens presidentval. Trump sitter just nu i rätten, åtalad, inte för att han haft en affär med porrstjärnan Stormy Daniels utan för att han betalt henne pengar ur kampanjkassan för att hon skulle hålla tyst om saken.
Samtidigt pågår tre andra rättsprocesser, där en av dem handlar om hans inblandning i stormingen av Kapitolium i januari 2021 och en annan om hans försök att i efterhand ändra valresultatet i Georgia.
Allt detta vet de amerikanska väljarna. Ändå leder Trump just nu i opinionsmätningarna. Det är som om han är immun mot alla anklagelser. Som om hans moral inte spelar någon roll.
Jag gissar att detta för alltid har ändrat förutsättningarna i amerikansk politik.
Men kanske inte bara i amerikansk. Ta Mona Sahlin och Tobleroneaffären. Sahlin blev påkommen med att använda sitt tjänstekort för att betala privata utgifter. Bara tillfälligt. Utgifterna skulle senare dras mot hennes lön, var tanken. Men ändå. Sedan framkom ytterligare saker där Sahlin slarvat med sin privatekonomi, bland annat hade hon missat att betala några dagisavgifter.
Hade det lett till hennes avgång i dag? Troligen inte. Nere i Stockholm sitter Anna Kindberg Batra som landshövding, påkommen med att slussa in flera nära vänner till välavlönade tjänster och bjuda på privata middagar på skattebetalarnas bekostnad.
Ändå sitter hon kvar.
Jag är inte säker på om detta är bra eller dåligt. Å ena sidan är det väl utmärkt att alla kan få en andra chans. Att väljarna inser att alla människor kan begå misstag. Å andra sidan måste det väl finnas en gräns?
Jag är nämligen rädd att de ökade toleransen mot politiker delvis beror på att många tappat tron på dem.