I 35 år har Sverige haft ett fristående Miljödepartement. Det har varit en central del för Sverige att ställa om från ett land med höga utsläpp, till ett land som i alla fall försöker ta ledningen i kampen mot såväl global uppvärmning som miljöförstöring.
Nu har vi det inte längre – och det är värt att fundera på både hur vi har kommit till den här punkten och vad det kommer att få för konsekvenser att det nu är så här.
Tekniskt sett är det som har hänt att det som tidigare var Miljödepartementet har skyfflats in under Energi- och näringsdepartementet, som leds av den kristdemokratiska partiledaren Ebba Busch.
Från regeringens håll påstår man att detta beror på att man vill koppla ihop närings- och energifrågorna med miljöpolitiken, och att man efter tysk modell har organiserat ett så kallat ”superdepartement” för den saken.
Då väljer man bekvämt nog att bortse ifrån det faktum att Tyskland förutom superdepartement faktiskt också har ett Miljödepartement, och att allt annat i Tyskland skulle vara så otänkbart att det var hårresande.
Till miljö- och klimatminister har man utsett Romina Pourmokthari (L). Hon är en lovande politiker som har synts mycket i debatten under det senaste året, men hon kommer också raka vägen från ungdomspolitiken, har redan blivit kraftigt ifrågasatt och företräder regeringens allra svagaste och minsta parti.
Därför behöver man knappast spekulera kring vems agenda som kommer att prioriteras under den kommande mandatperioden. Den striden kommer den överordnade ministern Ebba Busch att vinna varenda gång.
Förlusten av ett fristående Miljödepartement riskerar att bli kännbar för såväl klimatpolitiken som för bevarandet av den svenska naturen och biologiska mångfalden – och detsamma gäller för de kompetensförluster som detta beslut riskerar att föra med sig.
Allt detta reser frågan hur det kan ha blivit så här. Lovade inte högern att föra en aktiv och ambitiös klimatpolitik under valrörelsen?
Det gjorde man. Men högern lovade också att denna politik inte skulle behöva medföra några förändringar av vår livsstil.
I ljuset av de förändringar som kommer att krävas om klimatfrågan faktiskt ska lösas är det ett önsketänkande av panglossianska dimensioner.
Och den enda anledningen till att det lyckas är att de konsekvent har reducerat miljöfrågan till att handla om energipolitiken, och energipolitiken till att handla om kärnkraften.
Om vi bara hade haft några kärnkraftsverk till, lyder resonemanget, skulle vi inte behöva göra särskilt mycket mer på miljöpolitikens område.
Att dessa kärnkraftsverk ännu inte existerar utanför valaffischerna – och att deras byggande blir mindre sannolikt av de ständiga, populistiska omsvängningarna på energipolitikens område – är av underordnad betydelse.
Detta är nämligen inte en lösning på ett verkligt problem, utan på ett politiskt och retoriskt problem. Det hjälper borgerligheten att påstå att de har en ambitiös och genomtänkt klimatpolitik, och låter åtminstone i teorin oss andra stoppa huvudet i sanden ända tills katastrofen faktiskt kommer.
Det är talande att det så kallade Tidövatalet överhuvudtaget inte nämner de klimatmål som Sverige har åtagit sig att uppnå till 2030 och 2045. Högerns avsikt har nämligen aldrig varit att engagera sig med miljöpolitiken eller att erbjuda konkreta lösningar på den.
Den är i stället att först reducera den till några enkla slagord och sedan begrava den – och för det har de nu inrättat ett jättelikt departement som de kan göra det på.