Bioaktuella dokumentären Kungen av producenten Karin af Klintberg är förmodligen en av många kuggar i den framtida historieforskningen om hur monarkins självskadebeteende i land efter land ledde till självavvecklande.
När man sett af Klintbergs dokumentär vill man lägga ner idén om monarkin på en gång, om inte för landets demokratis skull, så för de stackare som föds in i absurd värld där de inte första hand är människor – utan symboler.
Något som Prins Harry också har skrivit om i sin självbiograf "Den andre". Där synliggör Harry vad en bisarr värld gör med människor som ska vara familj men agerar som institutioner.
Som läsare har man samtidigt blicken på Harry och tänker att han inte riktigt förstår vad monarkin gjort med honom. Hur lite självinsikt han har kring sin infödda roll och dess konsekvenser på hans tänkande.
Marx teori om alienation kan kanske appliceras även på överheten?
Carl XVI Gustaf berättelse om sitt liv som kronprins och kung är en (ofrivillig?) svanesång kring monarkin.
Genom hela af Klintbergs dokumentär med Kungen går hans syrefattiga liv i form av ofrihet som en röd tråd. Han vill inte. Han vill inte bli fotograferad. Han vill inte att någon ska lära känna Kungen eller människan bakom Kungen. Han vill inte bli intervjuad. Han vill inte prata.
I en scen försöker af Klintberg få Kungen att säga att han sagt ja till intervjun. Han gör det inte. Men hans hovfolk bedyrar ivrigt att "jo, det har han. Sagt ja. Inget sker utan kungens ja".
Dokumentären sätter ljuset på att Kungen gör som han bli tillsagd. Han har ett uppdrag och det tar han på största allvar: Att vara monark. Att överleva att vara monark. Det är hans livsuppdrag men hur många generationer kommer att acceptera att vara en sak? En symbol? Ett objekt?
Prins Harry ville inte ingå i spelet – kanske främst inte vara den andre. Hans lösning blev offentlig revolt som inte bara befläckar monarkin, utan också stänker rejält tillbaka på honom själv eftersom han tycks vara blind inför sin egen roll i det verkliga dramat.
Som journalist i Kiruna på NSD:s lokalredaktion fick jag några gånger bevaka kungafamiljen i mitt yrkesuppdrag.
Jag minns att kung Carl XVI Gustaf var otillgänglig och gick fort utan att visa att han noterade journalisthopen. Drottningen var hans motpol, hon sökte blickar och nickade. Var följsam.
När Kronprinsessan Victoria var själv på ett uppdrag i Kiruna fjällvärlden så förvånade hon mig och den samlade presskåren. Istället för att en anställd kom ut och berättade premisserna för intervjuerna var det Kronprinsessan själv som tog kommando. Bestämde.
Journalister som vill ändra hennes planer kring intervjuschemat blev vänligt tillsagda: hon dirigerade. Jag tänkte att det var chef jag såg. Att hon kommer axla ansvaret.
Det kändes som att hon trivdes i den roll hon fötts in i. Till skillnad från sin pappa.
Det är inte hon som kommer att göra revolt mot monarkin (hur det blir med Estelle får framtiden visa). Att monarkin kommer överleva någon generation till kan rojalister således tacka kronprinsessan Victoria för och även Prins Daniel. Att en man ”av folket” kom in i kungafamiljen gör att Victoria har en bättre bro mellan sig och folket.
Hon kommer inte ge relationsråd till folket som baseras på skilda badrum – som hennes pappa gör i Kungen.
När Carl XVI Gustaf gav relationsrådet – ja separata badrum – vände sig jag och sextonåriga sonen mot varandra i biostolarna och skrattade.
Vi skrattade åt det absurda, gigantiska tydliga glappet mellan vår monark och folket.
Att Kung Carl XVI Gustaf tycker att det är bra för äktenskapet att ha två separata badrum kan en verkligen förstå, men att han sedan, på en direkt fråga av af Klintberg kring vad en ska göra om man inte har två badrum, svarar att man kan gå en våning ner, eller till källaren kanske …
Det visar så tydligt att han inte har koll på hur hans undersåtar faktiskt bor.
Rapparen Yasin är till exempel aktuell med musik där han skildrar uppväxten med nio personer i en trea i Rinkeby. Det kanske tillhör ytterligheten, men hur många par i svenska befolkningen kan ha egna badrum även om man bor i, säg radhus eller villor?
Kungen inser inte att hans äktenskapsråd är utformade utifrån en otroligt ekonomisk priviligerad situation. Men efter att ha sett Kungen vill jag inte ens anklaga honom för att vara som en manlig modern Marie Antoniette. För hur skulle hans kunna fått den bildningen kring hur "vanligt" folk har det? Han har hela sitt liv levt i en parallell verklighet.
Som min son sa "han har uppfostrats som ett cirkusdjur i bur".
Jag önskar att af Klintberg hade frågat Kungen om han någon gång varit en "vanlig" familjs lägenhet som gäst en vanlig vardag. Om han känner någon människa som inte tillhör överklassen (bortsett från prins Daniels familj). Om hon hade frågat det så hade hon inte fått något svar.
Genom hela dokumentären är det avsaknaden av resonemang, svar, reflektioner från Kungen som går som ett narrativ. Kungen är ingen som är lätt att föra en dialog med – i alla fall inte i intervjusituationer. Han vill inte.
Republikaner har sina bästa vänner i kungligheterna själva. Och då har jag inte ens nämnt svårigheterna som blottats i det norska och danska kungahusen.
Tiden för monarki som styrelseskick är begränsad. Människor vill ses som människor, och inte som objekt.
Bioaktuella dokumentären Kungen är en övertygande argumentation för det. Det var nog inte hovets intention.