När jag promenerar förbi landshövdingeresidenset i Luleå tänker jag ofta på Ragnar Lassinantti, Curt Boström, Per-Ola Eriksson och andra starka ledargestalter som gjort historiska insatser för Norrbotten.
Ibland drar jag mig också till minnes den tragedi som utspelades i landshövdingebostaden 10 maj 1957.
Folke Thunborg, som blev landshövding i Norrbotten 1953, gick upp på vinden och avslutade sitt liv. Han blev bara 48 år.
Det var en händelse som skakade om Norrbotten och hela det socialdemokratiska partiet.
Under 1930-talet var Thunborg en av förgrundsgestalterna i det socialdemokratiska ungdomsförbundet – en framtidsman och påläggskalv. Han var bland annat förbundssekreterare 1935-1940 och en av initiativtagarna till Folk och Försvar.
1941 gifte av han sig med Gertrud, dotter till legendariske socialministern Gustav Möller.
I alla stycken hade Thunborg en framgångsrik karriär. Gång på gång anlitades han för tunga statliga utredningsuppdrag.
Som landshövding i Norrbotten hade han fingrarna med i det mesta. I bildarkiven kan vi se honom delta i invigningen av både Bergnäsbron 1954 och Pontusbadet 1957.
I min bokhylla finns dessutom mastodontverket "Norrbotten" (Allhems förlag 1958). Thunborg tog initiativ till det stora bokprojektet och skrev själv ett långt förord till jättevolymen som kom ut året efter hans död.
Det var en ambitiös satsning för att beskriva allt det fina och fantastiska i Norrbotten. Dels för att bygga stolthet och självförtroende hos länets egen befolkning. Dels för att visa andra vikten och värdet av investeringar i norr.
I boken beskriver Thunborg naturtillgångarna som "den ekonomiska hävstången för den dynamiska materiella och kulturella nydaning" som präglat aktiviteten i norr.
"Och så måste det bli även i Morgondagens Norrbotten!", utropar Thunborg.
Det är ord som andas optimism och framtidstro.
Det känns inte som att de är skrivna av någon som en kort tid därefter bestämmer sig för att ta sitt eget liv.
För omgivningen kom Thunborgs självmord också som en chock.
Historikern Dick Harrison skildrar statsminister Tage Erlanders dystra tankar i den mycket läsvärda biografin "Jag har ingen vilja till makt" (Ordfront 2017).
"Vi försöker lägga ihop pusslet, men det är så mycket som inte stämmer. En otrolig ambition – inte äregirighet i vanlig mening, en karriärlusta för saken och naturligtvis för egen del, dock mindre. Spänningen mellan drömmen och verklighet blir för stor och alla, eller det mesta av de glada förväntningar med vilket han startade sin landshövdingekarriär, förbyttes de sista månaderna i katastrofalt mörker. Men vad är det med oss? Är vi för klent virke? Håller partiet på att ruttna ner?", funderar Erlander i sin dagbok 11 maj 1957.
Statsministerns grubblerier hänger samman med att även hans nyutnämnda statsråd Sture Henriksson hade hängt sig bara några veckor tidigare.
Den 13 maj 1957 fortsätter Erlander att skriva om Thunborg.
"Jag börjar känna mej till halsen fylld av dessa onödiga tragedier. I Folkes fall låg väl något av storhetsvansinne på lut, men det kan ju inte räcka till förklaring. Hur hade Gertrud och Folke det tillsammans? Han var väl inte lätt att vara sammankedjad med, när det började gå mindre bra. Varför var han så envis på att komma till Norrbotten?", undrar Erlander.
Dick Harrison noterar att det förekom många hypoteser och all sköns konspirationsteorier runt Thunborgs död. Men hur Thunborg själv tänkte denna sin sista dag i livet kommer vi aldrig att få veta.
För den som vandrar förbi landshövdingeresidenset 63 år senare finns fortfarande bara frågorna och spekulationerna.