Den 4 mars 1933 höll USA:s nyvalde president Franklin D Roosevelt sitt installationstal. Talet hölls knappt fyra år efter börskraschen på Wall Street som har uppfattats som inledning på den längstaperioden av ekonomisk depression under 1900-talet.
När Roosevelt talade till nationen, var det vid en tidpunkt då depressionen var på sin lägsta nivå. Talet innehöll många olika saker, men ett citat som etsade sig fast hos många var ett par korta rader ”det enda som vi behöver frukta, är fruktan själv – namnlös, oresonabel, oberättigad terror som paralyserar alla försök att förvandla tillbakagång till utveckling”.
Just i dessa dagar har citatet en ny aktualitet. Mitt i alla de utmaningar som vår värld har – klimatkrisen, ekonomisk ojämlikhet, lågintensiva konflikter, ökade främlingsfientliga strömningar – kommer det som många fruktat: ett nytt virus som gör att många, många människor blir sjuka.
Självfallet måste vi ta COVID-19 på allvar och vidta de åtgärder vi kan för att minska smittspridningen. Självfallet måste vi ta människors oro på allvar.
Men jag slås av två saker i den populära debatten.
Det första är att debatten innehåller övertoner som går stick i stäv med den kunskap som den medicinska vetenskapen har. Många debattörer kan upplevas förespråka nästintill ett totalt nedsläckande av delar av samhället. Stäng skolor! Gå inte till jobbet! Stäng gränserna!
Men, om vi stänger skolor utan att några är sjuka, vilka konsekvenser får det? Och om vi stänger ned delar av näringslivet, av transportsystemen, av bankerna, av de kommunala systemen – hur ska då samhället klara sig? Och vi, som är beroende av import av dagligvaror – hur ska det gå om vi inte kan hålla handeln igång?
Det andra är att det verkar som om det finns intressen som vill spela upp att vårt samhälle har misslyckats. Vi har ingen beredskap! Vården är redan under isen! Och det är mest invandrarnas fel, för de har tagit våra platser och våra jobb! Men inte heller detta är sant.
Som tidigare delvis ansvarig för beredskapsplaneringen i Norrbotten vet jag att det finns en samhällelig beredskap. Den uppdateras varje gång riskerna ökar. Myndigheter och offentliga aktörer tar situationen på största allvar. Just nu läggs mycket stora resurser på både aktiv smittspårning och planering.
Vi måste lita på myndigheterna, men inte släppa vårt eget ansvar. Alla bidrar vi till vårt samhälle på ett eller annat sätt. Det ska vi fortsätta med. Det nu pågående utbrottet, kommer att förvärras. Fler kommer att bli sjuka. Men det är inte slutet för vår civilisation som vi känner den.
Det enda vi behöver känna rädsla för, är rädslan i sig själv.