”Tänk på döden.” Så står det ovanför ingången på vissa av de kyrkogårdar som många av oss besöker i Allhelgonatid för att tända ett ljus – kanske för en anhörig, eller kanske för en vän.
Det är en uppmaning som – det måste jag erkänna – jag första gången hade svårt att förstå.
Tänka på döden – vad betyder det egentligen? Är det min egen död jag ska tänka på – eller är det till dem som redan vilar på kyrkogården jag borde tänka när jag går in?
Det ena utesluter förstås inte det andra – men att i vår tid tänka på själva döden är faktiskt inte särskilt lätt.
Utan att veta det säkert, tror jag att de flesta av oss bär på föreställningen att döden inte följs av något liv efter detta.
För oss är döden helt enkelt ingenting – den absoluta tomheten, och på ”ingenting” är det svårt att tänka någon längre stund.
Ändå kommer det ju att finnas ett liv efter att vi är borta – om inte för oss, så för dem som fortfarande är vid liv, och ett sätt att reflektera över döden i vår tid skulle kunna vara att låna en tanke från kamerunske filosofen Achille Mbembe.
Han menar att det bästa vi kan sträva efter i det här livet – och det bästa vi kan hoppas på när det är slut – är att bli en god förfader för dem som kommer efteråt; att de kommer att minnas oss med värme, visst, men också att vi har förvaltat vår tid på den här jorden till att göra någonting gott.
Det betyder att vi bär på ett ansvar inte bara gentemot dem som finns runtomkring oss nu – utan också för dem som kommer att komma efteråt.
Det är en tanke som blir särskilt aktuell i vår tid, när vi på allvar tvingas ställa oss frågan vilken värld vi egentligen kommer att lämna efter oss till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Olof Palme sade en gång att själva grunden för hans politiska ideologi var att vi – så länge vi är på den här jorden – ska sträva efter att göra livet på den så anständigt som det bara är möjligt.
Det är en fin tanke – detta liv på jorden är verkligen det enda vi har att arbeta på. Men när vi nu i Allhelgonatider för en gångs skull följer kyrkogårdsportarnas uppmaning och tänker en smula på döden, så tänker i alla fall jag att vi nog behöver sträcka ut den en smula till.
För kanske har vi ett ansvar inte bara för att göra det här livet så anständigt som möjligt – utan också ett ansvar för att lämna ett gott samhälle, anständiga levnadsomständigheter och en hälsosam planet efter oss till dem som ännu inte har kommit hit?
Kanske borde vi alla sträva lite mer efter att en gång bli goda förfäder till dem?