Med tjugoett år på posten (1955—1976) har Gunnar Sträng ett ouppnåeligt svenskt rekord som långsittande finansministrar.

Att han gjorde det med enbart folkskola som teoretisk grund gör bedriften ännu mer overklig i nutida ögon.

Men åren som facklig förhandlare och kringcyklande agitator hade — förutom ett flitigt läsande av inte minst skönlitteratur — gett honom kunskaper och ett jordnära språk som gjorde att han sällan kom till korta i drabbningar ens med professorer i nationalekonomi eller andra akademiska proffs. 

Därtill fanns en självsäkerhet som verkar ha varit medfödd. Gunnar Sträng var "god vän med sig själv" för att citera hans vän och stridskamrat Ivar Lo-Johansson.

Knappast någon svensk politiker har heller lämnat efter sig en sån flora av anekdoter som Sträng. Till detta bidrog inte minst hans förmåga att krydda sina framställningar med märkliga ord och ordvändningar, inte sällan konstruerade av honom själv.

Strängs gamle regeringskollega Lennart Geijer har i en vänbok kallat honom både epiker och sagoförtäljare. Vid ett regeringssammanträde där Geijer oväntat la sig i ett ärende av strikt ekonomisk art tittade Sträng förvånat på honom och utbrast: "Speciminerar du för att bli finansminister?"

Speciminera lär, enligt Geijer, vara vad man gör när man författar en lärd avhandling i hopp om att bli professor...

Ofta citerat är ju också Strängs yttrande vid en tid då han ännu inte hunnit bli riktig varm i kläderna som finansminister. Kanske var han fortfarande socialminister? Hur som helst, så här föll hans ord:

"Det finns dom som urgerar en limitering av bostadsbyggandet. Det ska dom ge fan i."

Exemplen ur Strängs flödande talekonst och språkliga uppfinningsrikedom är otaliga och Erik Åsbrink gör honom full rättvisa också på det området i sin nyutkomna biografi.

Han passar ändå i förbifarten på att avliva åtminstone en flitigt anförd "strängicism". Sträng tillskrivs ju yttrandet att man inte ska "använda utrikiska ord om det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel", men det finner Åsbrink inga belägg för. Snarare kan det vara en historia påhittad av den på sin tid mycket uppskattade söndagskåsören Struve i Aftonbladet.

Till finansministerns många åligganden hörde också att varje år efter att "nådiga luntan" lagts fram framträda till sitt försvar på Nationalekonomiska föreningen.

Sträng hade oftast inga svårigheter att hävda sig i detta lärda sällskap. Det han inte hade i teoretisk skolning kompenserade han med sin blandning av erfarenhet, myndighet och charm.

En gång var det en av professorerna som understödde sin kritik med ett långt Shakespearecitat på engelska.

Sträng medgav i sin replik att han inte var så bevandrad i engelska och kanske inte hade läst så många böcker i ekonomi heller. Men han ville ändå till alla närvarande och självutnämnda experter på ekonomisk politik säga: ”Ladies and gentlemen, leave it to me!”

Åsbrink tror att repliken utlöste allmänt jubel och det gjorde det; jag vill minnas att den sändes i radio.

Sträng hade förstås också sina fel och brister, kunde uppträda burdust och pösigt. För sitt eget eftermäles skull borde han kanske ha avgått några år tidigare. Då hade han sluppit bli uppläxad av Astrid Lindgren i Pomperipossaaffären och sen bli avsatt av väljarna 1976.

Men vi som upplevde hans formidabla enmanshower i rutan när budgeten presenterades glömmer honom ju aldrig. Och så länge vi lever kommer vi att fortsätta säga till varann:

”En finansminister som Sträng, nej en sån får vi aldrig mer ...”