Det går nästan inte en dag utan att man hör en politisk journalist använda ordet ”sakpolitik.” Ofta sägs det med lite darr på rösten, som om man pratade om någonting viktigt eller till och med heligt; om en verklighet som är lite finare än den vardag som vi annars lever i.
Ja, om det finns någonting som kan röra den mest luttrade politiska kommentatorn till tårar, så är det just ordet ”sakpolitik.” Det har att göra med att det nästan enbart används som kontrast till ”det politiska spelet” eller ”maktpolitiken.”
Det verkar nästan råda en sorts outtalad konsensus om att det finns två sorters politik – å ena sidan den fina, hederliga och rejäla sakpolitiken som handlar om vad man faktiskt ska göra i samhället. Å andra det cyniska rävspelet i maktpolitiken, som bara handlar om taktik och vem som ska få bestämma över vad.
Det är ett missförstånd. Det enda sättet att driva igenom sakpolitik är att samla majoriteter som är beredda att genomföra den. Det är inte fråga om ränkspel – det handlar om att jämka intressen, och skapa en väg som tillräckligt många kan tänka sig att gå.
När man talar om ”sakpolitiken” verkar det ibland som om den hade varit politikernas egentliga uppgift, som glömmer när de ägnar sig åt politiska spel.
Det är också ett missförstånd – och den saken har blivit oerhört tydlig under de senaste veckornas regeringsförhandlingar.
Så kan man – mycket ska man höra innan öronen trilla av – höra borgerliga opinionsbildare säga att den svenska högern borde samarbeta med Sverigedemokraterna, eftersom de när allt kommer omkring är överens om ”sakpolitiken.” Som om de viktiga skiljelinjerna mellan våra politiska partier bara gick mellan olika skattesatser eller synen på LAS.
Verkligheten är betydligt mer komplicerad, och mycket viktigare än så. Sakpolitiken är bara en liten del av våra politikers uppdrag. De är inte bara administratörer av vårt gemensamma välstånd eller chefer i aktiebolaget Sverige, som ska fatta de sakpolitiska beslut de tror är lönsammast.
De är framförallt våra främsta valda företrädare. Vem som sitter i en regering och vilka den väljer att samarbeta med – det är inte bara bisaker på väg mot politikens innehåll. Det säger någonting viktigt om vilka vi som röstat på dem är, och vilka vi vill bli.
Vissa skulle kanske kalla det för symbolpolitik. I så fall måste man svara dem att symbolpolitiken nog är den allra viktigaste politiken vi har.