Just nu är de svenska politiska partierna upptagna av att pröva sig fram till och slå fast de kandidater som kommer att fylla deras listor till nästa års val – nämligen valet till Europaparlamentet.
Dessa listor är långt ifrån klara – men redan nu kan man konstatera att det finns någonting som är annorlunda i förhållande till föregående val och nomineringsprocesser. Det är att de namn som diskuteras är betydligt större och har betydligt mycket mer medial lyskraft än de brukar ha.
En plats i Europaparlamentet har också tidigare betraktats som viktig – men kanske i första hand för politiker som vill och är på väg att göra sig ett namn inom sitt parti; det var exempelvis Isabella Lövins steg in i politiken innan hon valdes till språkrör i Miljöpartiet 2014.
Nu ställer Miljöpartiet upp med tidigare ministern Alice Bah Kuhnke och har även diskuterat möjligheten att ha ett sittande språkrör på plats i Bryssel, medan Vänsterpartiet sätter före detta partiledaren Jonas Sjöstedt på sin lista.
Inom Liberalerna har topplatsen på listan blivit föremål för en hård strid mellan sittande parlamentarikern Karin Karlsbro och nyrekryteringen från Moderaterna Anna-Maria Corazza Bildt – och alla dessa exempel tyder på en uppvärdering av Europaparlamentsvalet.
Det är inte längre någon glorifierad opinionsmätning eller något pliktskyldigt ”mellanval” – utan en arena som svenska toppolitiker vill synas i och verka på.
Man skulle nästan kunna beskriva detta som en alldeles för sen insikt om att vi – nästa trettio år efter vårt inträde i unionen – faktiskt insett att vi är medlemmar i den, med rättigheter och möjligheter att påverka dess politiska processer.
Bryssel fungerar inte längre som en slagpåse, på vilken man kan skylla allt det man inte tycker om och sedan i tysthet njuta de fördelar som det nära samarbetet med andra europeiska länder ger.
Det är i stället den plats där allt fler av de frågor som faktiskt har betydelse för vår egen vardag avgörs – och där de parlamentariker vi var femte år väljer spelar en viktig roll.
Det märktes i de långdragna förhandlingarna om reglerna för utstationering av arbetskraft som avgjordes häromåret, det hörs i de animerade diskussionerna om det europeiska svaret på den ryska invasionen av Ukraina och inte minst i de just nu pågående förhandlingarna om ett gemensamt europeiskt svar på den pågående flyktingkatastrofen i Medelhavet.
I ingen av dessa frågor är den svenska delegationen till EU-parlamentet tillräckligt stor för att ensam ha ett avgörande inflytande – men om vi låter bli att engagera oss, och i stället för våra vanliga partier proteströstar in partier som Junilistan eller Piratpartiet, försakar vi vår chans att påverka utfallet.
Det finns fortfarande de som värjer sig emot det inflytande EU har på vår politik, och som kommer att motsätta sig varje beslut som fattas där i stället för på hemmaplan.
Det är emellertid ett cyniskt, kortsiktigt och inte sällan populistiskt tänkande, vars slutpunkt vi fick se ett exempel på i det misslyckade och fortfarande såriga brittiska EU-utträdet.
Sanningen är nämligen att den gemensamma europeiska politiken inte är ett utslag för en dröm om överstatlighet – utan det naturliga svaret på de utmaningar vi just nu står inför i geopolitiken, på klimatområdet och inom ekonomin.
Dessa utmaningar är nämligen gemensamma, och alltför stora för att mötas av ett enda land – de kräver i stället ett gemensamt svar och en alltmer gemensam europeisk politik och identitet.