Under fredagen publicerade Sveriges Radio en granskning av slutnotan för statens stöd till näringslivet under coronapandemin.
Som så många andra nyheter som släpps en fredag mitt i juli finns det väl en risk att den granskningen förblir ouppmärksammad och glöms bort – nästan på samma sätt som det idag kan vara svårt att erinra sig exakt hur läget såg ut för dryga två år sedan.
Just nu har även partiledarna semester och laddar batterierna inför valrörelsen, och det var ett tag sedan någon av dem syntes till i offentligheten – men det fanns en tid när det inte verkade gå en dag utan att det hölls en presskonferens om coronapandemins utveckling, och hur regeringen skulle hantera dess ekonomiska återverkningar.
Det var en tid då det bunkrades toalettpapper och bollades med djärva ekonomiska förslag. I Frankrike talades det om att tillfälligt frysa ned hela ekonomin, och till och med de allra mest optimistiska prognoserna verkade ha ett apokalyptiskt stråk.
Ingen hade någonsin sett vad nedstängningar på den nivå som gick igenom Europa skulle göra med vare sig samhället eller ekonomin, och framför oss såg vi inte bara minskad tillväxt utan också utslagning av hela branscher med massarbetslöshet som följd.
Så blev emellertid inte fallet i Sverige – och att det inte blev så har faktiskt en hel del med alla de där presskonferenserna som hölls att göra.
Gång på gång presenterade dåvarande finansministern Magdalena Andersson och hennes efterträdare Mikael Damberg (båda S) nya stöd, ändringar och korrigeringar i de stöd som redan hade införts och satsningar som skulle se till att lindra pandemins effekter.
Det var ett arbete som pågick i hög takt, parallellt med det medicinska och folkhälsoinriktade arbetet mot pandemin och som fördes på helt och hållet outforskad mark.
Dess effekt var tudelad. Å ena sidan lyckades de faktiska stöden förhindra uppsägningar genom att tillåta permitteringar och genom stöd till de allra hårdast drabbade företagen. Det var viktigt nog i sig.
Men minst lika viktigt var att man just genom att hela tiden understryka stödens omfattning och statens beredskap att ställa upp för ekonomin lyckades med att ingjuta mod och förtroende hos näringsliv, investerare och löntagare.
Detta var möjligt tack vare den låga svenska statsskulden, på grund av de urstarka statsfinanserna och eftersom man under de föregående åren – som Andersson upprepade gånger valde att uttrycka det – hade ”sparat i ladorna.”
Det är värt att påminna sig om varje gång Moderaterna påstår att höstens val kommer att vara ett så kallat plånboksval, som handlar om väljarnas förtroende för partierna på det ekonomiska området.
Där har nämligen socialdemokratin och Magdalena Andersson ett av sina allra starkaste kort – medan högern utan hänsyn till inflationen eller till det osäkra omvärldsläget fortsätter att tala om att försvaga statsfinanserna med skattesänkningar för skattesänkningarnas skull.
Och om man slutligen ska återvända till den där notan, så visade det sig att den faktiskt inte blev särskilt hög till slut. 60 miljarder kronor är mycket pengar – men mycket långt ifrån alla de prognoser som gjordes vid tillfället.
Det visar att regeringens hantering av coronapandemins ekonomiska konsekvenser var både måttfull och klok – men framförallt visar det att det faktiskt är väldigt billigt att föra en sund och genomtänkt ekonomisk politik över tid.
Det behöver knappast sägas att motsatsen skulle kunna visa sig vara väldigt dyr.