Vi lever i en omvandlingens tid, med kris, krig, pandemier och nyckfulla förändringar där framtidsprognoser tjänar oss föga. Det är lite kaotiskt och det gör att vi längtar efter någon att hålla i handen, en förälder som vägleder oss genom samhällsröran.
Denna längtan efter ett ledarskap med pondus brukar i svensk politik uttryckas som ”en vuxen i rummet”. Tjänsten som landsfader eller landsmoder är dock fortfarande vakant.
En variant på ett starkare ledarskap, ”Strong Man” som det kallas i den internationella diskussionen, är att vi behöver utopier, politiska visioner, mer ideologi och värderingsstyrda ledare.
Det låter sig sägas. Många av dem som efterlyste mer ideologi för tio till tjugo år sedan visar sig vara de mest upprörda när dessa verkligen kommer tillbaka, i bred front, i form av populistiskt vrövel, nyfascistiska föreställningar och diverse trumpianska utgjutelser som får anständiga människor att vilja kasta upp.
Plötsligt är inte ideologier så intressanta eftersom de är ”fel” ideologisk väckelse. Så kan man förstås resonera.
Men i grunden finn det skäl att kritisera föreställningen om utopier, att politiken ska sträva efter ett samhälle som inte egentligen finns. Utsagor som ”vi måste ju tro på ett bättre samhälle” och ”utopier är en viktig drivkraft” är lika intressanta i politiken som det är att kräva en litteratur där böckerna alltid slutar med att de goda vinner.
De utopiska föreställningarna bärs exempelvis ofta fram som en dröm om ett samhälle där alla får vad de önskar, att det finns en ymnig välfärd som flödar över alla. Ett paradis åstadkommit av ideologiskt starka politiker som driver långtgående omfördelningspolitiska reformer.
Denna föreställning har historiskt kallats för ”Schlaraffenland”, ett vällustigt samhälle där de stekta sparvarna flyger in i truten på alla som gitter gapa.
Istället för att sjunga med änglarna om att vi behöver mer fördelningspolitik, konstaterar tråkmånsar som undertecknad att välfärd bygger på arbete, inte fiiiina ambitioner.
Det vi behöver är välutvecklade produktivkrafter i form av ett dynamiskt näringsliv. Samt därpå rättvis fördelning som är utformad så, att det gynnar fortsatt tillväxt och progress.
Det är industrialism vi behöver, inte ett Schlaraffenland …
Vad är då ”Schlaraffenland”? Wikipedia berättar att uttrycket kommer från tyskans Schlaraffe som betyder ungefär slöfock eller dåre, och ordet är en blandning av schlummern (slumra) och Affe (apa).
Det är således en karikatyr av ett samhälle där slöfockarna får allt de vill ha, utan direkt ansträngning. Givetvis är Schlaraffenland en nidbild, formulerad av dem som försvarar folkliga dygder om att vi ska äta vårt bröd i vårt anletes svett.
Schlaraffenland brukar beskrivas som ett samhälle med flödande välfärd, där det råder frihet från arbete. Floder av mjölk, honung eller vin rinner istället för vatten. Fåglarna flyger färdiglagade för att ätas. Hus är byggda av bröd och kakor, Medborgarna ägnar sig åt diverse njutningar, medan arbete betraktas som en synd.
Schlaraffenlandbilden är som sagt en karikatyr. Den finns beskrivet olika varianter på detta lyckosamhälle, som vid närmare undersökning visar sig vara rätt otrevligt.
Närliggande kritiken mot Schlaraffenland är också misstron mot utopier. Det utopiska samhället, vare sig det är ett himmelrike där lejon och lamm leker vid varandras sida, eller där alla konflikter och besvärligheter har ersatts av en bottenlös ömsesidig kärlek mellan människor, är fullständigt orimlig att vare sig tro på eller ens önska sig.
Men ändå, behöver vi en visionär vägledning i det vardagliga politiska slitet och debatterandet?
Visst. Men visioner kan vara två olika saker:
En slags vision är av den utopiska varianten, att den förställer sig det som möjligt att uppnå ett samhälle utan större problem, utan motsättningar eller konflikter, där alla är som en enda stor familj. Ett pastellfärgat paradis där alla har det bra.
En annan slags vision kan vi kalla för ”principvision”, alltså att vi strävar efter att upprätthålla vissa grundläggande principer för samhället, som exempelvis rätten till ett eget liv, rättvisa, mat för dagen, jämlikhet och välfärd åt alla.
Men vi tror inte en sekund att det går att skapa ett samhälle där allt detta faktiskt är genomfört. Visionen är principer som vi kämpar för att upprätthålla. Inte en utopisk värld.
Vi ska inte, som någon stor tänkare uttryckt saken, ägna oss åt att skapa recept för morgondagens kök.
Och för socialdemokrater räcker väl principvisionen om ett samhälle där alla som kan arbetar också gör det, samt får en lön som de kan leva på?