Strömmer (M) vill inte passera "Gå"

”Vi är i ett pressat läge, och kommer att vara i en situation i många år framöver.” Så uttryckte sig Mikael Holmgren, generaldirektör för Kriminalvården, när han i förra veckan slog larm om att regeringens straffskärpningar kommer att leda till en krissituation på svenska fängelser och anstalter.
Redan i nuläget kämpar Kriminalvården med såväl bemanning som antalet platser för intagna, och det har under sommaren rapporterats om häkten som inte klarar av att fullgöra sina uppdrag fullt ut.
Ytterst är det en fråga om grundläggande matematik – det finns cirka 4300 fängelseplatser i Sverige idag, och det räcker inte till våra nuvarande behov.
Regeringens ambition är att en betydligt större andel av de dömda ska sitta i fängelse under en längre tid – det kommer att göra trycket på de existerande platserna betydligt hårdare, samtidigt som det är oklart huruvida de planerade tillbyggnaderna hinner bli färdiga i tid eller ens räcker till.
Enligt en intern uppskattning från Kriminalvårdens sida som TV4-nyheterna har publicerat skulle Tidö-avtalets reformer kräva uppåt 18.000 fängelseplatser. 
Det är mer än en fyrdubbling, och naturligtvis omöjligt att åstadkomma – framförallt inte om det hela ska ske på ett rättssäkert sätt, eller med någon som helst ambition att också bedriva rehabiliterande och samhällsintegrerande verksamhet.
Därför är det förståeligt att Holmgren och Kriminalvården nu vädjar om att åtminstone en del av straffskärpningarna ska skjutas upp – om de inte gör det, kommer de helt enkelt inte ha en chans att klara av sitt uppdrag. 
Det har justitieminister Gunnar Strömmer (M) inga som helst planer på att göra. I ett mail till Sydsvenska Dagbladet avfärdar han Kriminalvårdens begäran, och väljer att skylla på föregående regering; enligt honom borde de ha startat den omfattande utbyggnaden.
Det är – för att beskriva det mycket milt – en intressant logik som justitieministern ägnar sig åt på den här punkten. Å ena sidan menar han alltså att den tidigare regeringen borde ha bäddat för hans politik – fast den regering han själv sitter i inte var vald på den tiden, och å andra sidan att den politik som de föreslår inte var färdigförhandlad då.
Det hade förstås varit rimligt om de hade förvarat en kristallkula inne på Rosenbad och kunde se in i framtiden – men annars är det faktiskt svårt att se hur hans resonemang går ihop.
Kanske är det så illa att det helt enkelt inte går ihop, och att Strömmer själv på den här punkten står klämd mellan olika krav som han inte är förmögen att hantera.
Å ena sidan finns de löften som hans parti och hans regering har kommit med, och som deras egna väljare redan nu är besvikna på; en undersökning från SVD/Novus visade under måndagen att bara 20 procent av de tillfrågade tycker att regeringen gör ett bra jobb på det kriminalpolitiska området. 
Å andra sidan finns de begränsningar som verkligheten står för – fängelseplatser som inte kan trollas fram, resurser som inte är oändliga och problem som faktiskt är så komplexa att man inte kan lösa dem genom att påstå att man ska göra dem.
Strömmer vet att den regering han sitter i knappast har råd att offentligt backa ifrån eller bryta särskilt många fler av sina många vallöften.
Alltså insisterar han på att följa kartan snarare än verkligheten, och att genomföra reformer som kommer att göra mer skada än nytta på kriminalpolitikens område. Det ser kanske bra ut för hans parti – men vem annars i Sverige blir egentligen säkrare eller särskilt mycket tryggare av det?