Det har varit surrealistiskt att följa medierapporteringen kring Kiruna kommun. Som utflyttad Kirunabo, (men Kirunabo i själ och hjärta), får jag skrämselhicka och då syftar jag inte på sättningarna eller stadsflytten.
Jag tänker så klart på grundskolans situation och hur det är på förskolan i Jukkasjärvi. Parallellt med att ett helt nytt centrum har invigts med pompa och ståt i riksbevakningens strålkastarljus har personalen inom skolan och förskolan haft ovärdiga arbetsförhållanden. Till slut gick det inte längre.
Personalen på förskolan i Jukkasjärvi har sagt upp sig. Vittangi skola och Raketskolan har haft skyddstopp och det går inte att tolka på annat sätt än att situationen för lärarna var så pressad att det till slut blev akutläge.
Enligt arbetsmiljölagen kan skyddsombud avbryta jobb om arbetet ”hotar någons liv eller hälsa”. Så står det på Arbetsmiljöverkets hemsida.
Läs frasen igen ”hotar någons liv eller hälsa”. Det är alldeles tydligt att något inte fungerat inom skolvärlden i Kiruna – för att vara tydlig: Något är ruttet. Det drabbar hela samhället och det riskerar att slå allra hårdast mot barnen.
Något måste göras: både i presens och i futurum – alltså nu och förändringar måste göras i framtiden. Utan en bra fungerande förskola och skola krackelerar hela samhället och hotar i förlängningen hela samhällets stabilitet.
Det kan gå fort. Metaforen till gruvras kommer ju till en.
Hur har det kunnat bli så här? En stor del av ansvaret bär den tidigare kommunledningen. Tog stadsomvandlingen nästan allt syre – och det syret som blev kvar riktades mot att göra sig av med personal på skolorna för att banta kostnaderna?
Bantningen av skolorganisationen ledde uppenbarligen till svältläge. Lägg sedan till en stor omstrukturering av skolorganisationen. Flera av de lärare som ledsnade eller inte orkade längre sökte sig till andra jobb – som inom gruvnäringen där lönerna är betydligt högre.
Det nya styret har ett hårt arbete framför sig att göra skolan och förskolan till bra arbetsplatser. En slutkörd pedagog kan inte se till barnens behov, har inte förutsättningar att lära ut. Kan inte utveckla sitt ledarskap.
Jag ringde upp tillträdande socialdemokratiska kommunalråd Mats Taaveniku för att höra hur han ser på situationen. Han sa att Kiruna vill ha den bästa skolan i Sverige. Det är målet.
Första steget dit är enligt honom att ha ”stora öron och en liten mun”. Ambitionen är att alltså att lyssna på personalen i första läget. Det är bra. Men att ”bara” lyssna hjälper inte.
Lärarnas profession måste respekteras och tas på allvar. Det ligger också i den nya tidens trend. Skolverkets nya riktlinjer för betyg och bedömning är tydliga: en markering om lärarens profession – en uppgradering av lärarens status.
Kirunas politiker bör alltså efter att de lyssnat på personal i skolan ta deras kunskaper på allvar, ge rösterna status – och börja jobba på en politik som ger lärare och elever de bästa förutsättningar.
Mats Taaveniku tror inte att lösningen är så enkel som att höja lärarnas löner. Glappet mellan löneläget mellan industrin och offentlig sektor är inget nytt fenomen. Att lärarna lämnar skolan beror alltså inte enbart på lönen enligt honom.
Det stämmer säkerligen. Men i ambitionen att locka tillbaka lärare från industrin till skolan krävs säkerligen att plånboken öppnas. Det i kombination med stimulerande och hållbar arbetsmiljö. Och för att få lärare att stanna krävs förmodligen att det blir fler vuxna i skolan.
Det behövs som bekant en hel by för att fostra ett barn. Det är för övrigt något som alla kommuner i Sverige bör ha i åtanke. Situationen i Kiruna förmodligen inte unik.
Fler skyddstopp kan bli aktuellt om inte förskola och skolan och all dess personal prioriteras på allvar.
Det handlar i förlängningen om våra barn. Det som brukar sägas är det viktigaste vi har. Låt det då synas i verkligheten.