Vissa saker är härligt förutsägbara.
När jag bänkade mig i biosalongen för att se den senaste James Bond-filmen kunde jag lista ut ungefär hur den skulle sluta.
Bond får tjejen, kör en fantastisk bil och räddar världen. Ändå är det lika härligt att se varje gång. Jag tror att statsminister Stefan Löfven kan lära sig lite av 007.
Fredrik Reinfeldt sa en gång att han inte kunde jubla och hurra för mycket framför kamerorna den natten alliansen vann valet.
Han visste det kunde användas emot honom senare.
”Ja, kolla hur glad han var här, men nu när opinionssiffrorna viker så är det nog gråtfest istället”.
Stefan Löfven verkar inte ha tänkt på samma sätt.
För några veckor sedan stod han på Medborgarplatsen i Stockholm och sa att hans Europa inte har några murar. Statsministerns tal utstrålade värme och öppenhet och att nu gäller det verkligen att Sverige är en förebild för andra länder i unionen.
Det talet visas igen på nyheterna nu, men som en kontrast till hur statsministerns politiska signaler låter idag.
Tillfälliga uppehållstillstånd, kontroller, hårdare tag.
Andra länder måste ta emot fler, Sverige färre.
När jag hör det saknar jag Bond.
James Bond.
Att veta hur det här kommer sluta.
Det är en sak att det politiska läget skiftar snabbt, att saker sker och beslut behöver fattas.
Världen kommer aldrig vara förutsägbar.
Men det som ger mig en knut i magen är när det politiken inte heller är det.
Från att fördöma förslag högerifrån till att själv införa och försvara dem.
Från tal om öppna gränser till att försöka ålderbestämma flyktingbarn.
Det sista är en sak som flera experter, exempelvis barnhälsoöverläkaren Hans Edenwall, förklarat inte går att genomföra på ett säkert sätt.
Jag saknar James Bond för att jag saknar det förutsägbara i flyktingpolitiken.
Att kunna se vad nästa steg blir och försöka se en röd tråd.
Tonläget från regeringen är att läget blir ohållbart.
Och jag undrar exakt vad det är som blir ohållbart.
Är det så att flyktingmottagandet inte fungerar rent praktiskt eller är det så att det inte fungerar politiskt?
Stefan Löfven är inte James Bond, kanske går det inte att rädda världen.
Världen är dessutom svår att regissera i efterhand.
Men en anledning till 007-filmernas popularitet är att alla biobesökare vet vad de får med James Bond.
Den saken kan faktiskt Stefan Löfven lära sig av.