I början av juni slog regeringen på den stora trumman, och höll en presskonferens om sina planer på att införa ett bidragstak. Från statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson (båda M) hette det att det var en fråga om både rättvisa och moral.
Så här sade statsministern då: ”Många bidrag är strama var för sig, men när man staplar olika bidrag på varandra blir de snabbt så höga att det är svårt för ett vanligt arbete att konkurrera med bidragsinkomsterna.”
Bidragstaket är resultatet av ett förslag som Moderaterna upprepade gånger gjorde stort nummer av i valrörelsen, och som sedermera förhandlats med Sverigedemokraterna och skrivits in i Tidö-avtalet.
Allt det låter ju rimligt och klokt – det är förstås inte meningen att bidrag ska kunna ersätta arbete som inkomstkälla, och om det hade varit sant hade det här funnits ett allvarligt strukturellt problem som regeringen gjorde rätt att ta tag i.
Problemet är bara att detta – som rätt mycket av det den nuvarande regeringskonstellationen påstod i valrörelsen – faktiskt inte är sant
.
Det är det inte bara jag som säger – utan regeringens egen utredare i frågan om bidragstak Maria Hemström Hemmingsson, som i en intervju med TT som publicerades under söndagen säger:
”En del som diskuterar det ekonomiska biståndet tror att man kan få flera olika sorters bidrag samtidigt, på ett sätt som gör att biståndet totalt sett blir hur högt som helst. Men det ekonomiska biståndet räknas i princip av krona för krona mot andra inkomster och bidrag.”
Hemström Hemmingsson menar vidare att debatten som har förts ofta är ”för enkel och grov” och består av missuppfattningar.
Det är ord och inga visor från utredarens sida, och det är svårt att inte uppfatta dem som en direkt rättelse av det som statsministern så sent som för en dryg månad sedan stod och sade med myndig röst på en presskonferens.
Att sprida föreställningar om att det finns en massa människor som lever flott på bidragspengar för att de är för lata för att arbeta är en klassisk genre för högerpolitiker runtom i världen.
Det är ett säkert recept för att göra människor arga och oroliga över vart deras skattepengar går, och tjänar dessutom till att bryta upp solidariteten och ställa olika grupper i samhället mot varandra; så säkert, att det långtifrån alltid behöver vara sant för att de ska säga det.
Det är väl känt att Ulf Kristersson genom hela sin karriär har haft svårt att hålla sig till sanningen – oavsett om det handlar om hans egna taxiresor som riksdagsman, eller om de vidlyftiga vallöften han gav som partiledare för Moderaterna.
Men det är faktiskt upprörande på gränsen till skandalöst att han fortsätter på samma sätt i sin roll som statsminister. Som tidigare socialminister och socialborgarråd borde han nämligen veta bättre, men säger som han gör ändå.
Att förväntningarna på att han själv ska säga sanningen är relativt låga må vara hänt – men det är betydligt allvarligare att han på detta sätt skadar förtroendet för såväl regeringsmakten som för välfärdssystemet och statens hantering av våra gemensamma resurser.
Att fara med osanning om bidragen skadar det medborgerliga förtroende som är en av våra viktigaste tillgångar – eller, som regeringens egen utredare Maria Hemström Hemmingsson uttrycker det: ”Det kan skapa en misstro mot myndigheter kring hur skattemedel förvaltas. Därför är det viktigt att förstå och vet hur mycket som betals ut.”
Ja – staten har koll, men borde inte någon se till att statsministern också får det?