Malin Björk gjorde allt enligt regelboken. Trots det blev hon huvudnumret i veckans EU-rapportering när SVT pumpade ut sitt stora avslöjande.
I rollen som Vänsterpartiets europaparlamentariker har Björk plockat ut ett saftigt traktamente för dagarna hon jobbat i Bryssel – trots att hon bor där. Pengarna har gått till resor i Sverige, kaffemuggar och kampanjmaterial.
På pappret är allt som det ska. Alla europaparlamentariker har rätt till traktamentet på 3.000 kronor om dagen när de jobbar i Bryssel, oavsett var de bor.
Björk hade till och med dubbelkollat och fått godkänt av parlamentet för att använda pengarna till resor i Sverige, kontors- och kampanjmaterial.
Ändå är det något som skaver med upplägget. Politik är en förtroendebransch. Det räcker inte alltid att följa reglerna.
Det fick Liberalernas europaparlamentariker Cecilia Wikström erfara tidigare i år, då hon blev petad från partiets lista efter att ha haft stora betalda sidouppdrag.
Det är inget formellt fel med det. Wikström följde också alla regler. Trots det störtdök förtroendet för henne hos partiledningen.
Faran med att gå på känsla i stället för nedskrivna regler när man utvärderar förtroendevalda, är att det lätt blir orättvist. Olika grupper straffas olika hårt. Samhällets strukturer slinker in i bedömningsmallen.
Skillnaden syns kanske tydligast i hur vi dömer män och kvinnor. Ta Carl Bildt (M) till exempel – hade en kvinnlig utrikesminister kommit undan med att bli mångmiljonär på kriget i Irak och oljeborrning i Arktis?
Malin Björk betalar Vänsterpartiets partiskatt och får därmed ut 29.000 kronor i månaden, en tredjedel av ursprungslönen för en europaparlamentariker.
Hon är dessutom en av få som faktiskt använder traktamentet till jobbrelaterade kostnader, sparar kvitton, och till och med betalar tillbaka det som blir över.
Men som Aftonbladets ledarsida skrev tidigare i veckan, gör det ont att falla från höga hästar. Att dra ner byxorna på ”de goda” skapar större rubriker. Alla redaktioner vill vara först. Ibland blir längtan efter ett scoop kanske viktigare än avslöjandets verkliga skandalfaktor.
Journalisten Isobel Hadley-Kamptz sammanfattade det väl på sajten Medievärlden tidigare i veckan: SVT:s stora nyhet om Malin Björk ”visar hur längtan att vara först med ett avslöjande ibland är så stor att man knådar och knycklar till sina fakta så att de passar in i en avslöjande-mall, trots att ingenting upprörande hänt”.
Så vad är det som gör att upplägget med Björks traktamenten skaver? I grunden är boven den kontinentala politikerkulturen.
I Bryssel kräver ledamöter från hela Europa samma förmåner som i sina nationella parlament. Någon tar för givet att det ska finnas en gratis taxitjänst bara för ledamöterna – då ordnas det snabbt. En annan är van vid att få traktamente bara för att dyka upp.
Summan av kardemumman blir löner på 90.000 kronor i månaden och kontorsbidrag på 45.000 som utbetalas lika ofta. Lägg till en 3000 kronors bonus på det, de dagar ledamöterna faktiskt dyker upp på jobbet.
Politiker borde inte tjäna så mycket. Det är världsfrånvänt. Att helt enkelt göra sitt jobb som förtroendevald borde inte kräva en extra belöning i kontanter.
Det är systemet det är fel på, inte Malin Björk. Hon har gjort det bästa av situationen. Om det räcker för väljarna får vi se om en vecka.