Den där 1990-tals dogmatiken, som har lett till att avbetalningar på en rekordlåg statsskuld prioriterats framför investeringar i samhällsviktig verksamhet, sitter uppenbarligen djupt hos den politiska eliten. Även inom socialdemokratin. Förhoppningsvis får vi nu se en fackföreningsledd revolt mot s-ledningens uppgörelse med Tidö-partierna om det alltför strama ekonomisk-politiska ramverket.
Men det perspektivskifte som arbetarrörelsen behöver göra tror jag måste gå djupare än så. Det handlar inte bara om statens budgetramar. Det handlar också om att kapa banden till den lobbyindustri som finansieras av kapitalstarka särintressen och att bestämma att skattefinansierad välfärd inte ska vara en marknad för vinstdrivna bolag. I grunden handlar det om vad som ska vara "meningen med föreningen".
Ibland kan jag höra socialdemokrater säga att vi måste skilja på "hårda" investeringar i infrastruktur, bostäder och teknik och "mjuka" välfärdsreformer. De "hårda" investeringarna antas generera framtida inkomster till statskassan, medan välfärdssatsningar enbart ses som en årlig utgiftspost i statsbudgeten. Den där insikten som vägledde den rörelse som byggde upp välfärdsstaten - om att det som avsätts till välfärdstjänster och socialförsäkringar egentligen är sociala investeringar - tycks ha förbleknat.
De nordiska välfärdsstaterna har ju byggts upp utifrån övertygelsen om att den generella välfärdspolitiken är produktiv. Det handlar om både teoretiskt grundade och erfarenhetsbaserade kunskaper om att ekonomisk tillväxt och social trygghet inte står i motsättning till varandra. Här emellan finns det samspel som gjort de nordiska välfärdsstaterna till de mest konkurrenskraftiga ekonomierna i världen, vilket exempelvis World Economic Forums årliga konkurrenskraftsmätningar vittnar om.
Här finns kärnan i det som historiskt gjort den svenska arbetarrörelsen unik. Ekonomisk-historikern Jenny Andersson har formulerat det så här: "Den svenska socialdemokratin har historiskt understrukit att socialpolitik och välfärd, solidaritet och jämlikhet, inte bara har en roll att fylla för att skapa trygghet, utan också för att en avancerad ekonomi kräver en social grund för att vara effektiv. Socialpolitiken har setts som en produktiv investering."
Detta är ett idéarv som skjutits i bakgrunden av det nyliberala perspektivskiftet under 1980- och 1990-talen. Parallellt med detta skedde också en maktförskjutning inom socialdemokratin, där rörelseanknytningen via de fackliga organisationerna blev allt svagare och de teknokratiska inslagen och uppifrånstyrningen allt starkare. Den socialdemokratiska maktapparaten frigjorde sig från sina folkrörelserötter, menar statsvetaren Johannes Lindvall. Ska vi förstå den förändrade synen på välfärden måste vi se denna maktförskjutning.
Detta är skälet till att jag anser att socialdemokratin behöver både ett perspektiv- och ett generationsskifte. Dagens s-ledning är alltför fastlåsta vid den ekonomiska ingenjörskonst som sjösattes efter 1990-talskrisen. Ska socialdemokratin återigen bli en samhällsförändrande kraft tror jag dessutom fackföreningsrörelsens inflytande behöver öka.
Inför partikongressen 2025 i Göteborg måste de socialdemokrater som vill se ett mer folkligt förankrat reformparti tydligt sätta ner foten. Sverige behöver sociala investeringar och en rödgrön reformoffensiv!