Hans signum är den skinande vitgula kalufsen. Ibland ligger den slickad som en blöt golvmopp mot Boris Johnsons panna, andra gånger står den rakt ut som en blaskig gloria av hår. Vid första anblick är det just frisyren som för samman den brittiska politikern med USA:s president Donald Trump.
De två har många likheter: de ser mer eller mindre galna ut och gör sig ofta till åtlöje. De betraktas som dumma av politiska motståndare. De är frispråkiga på gränsen till att de verkar ogenomtänkta och oförskämda. De drar sig inte för att ljuga. Och snart kan de båda vara regeringschefer i två av världens mäktigaste länder.
Konservativa Boris Johnson vill bli ny partiledare för brittiska Tories. Lyckas han, blir han premiärminister på köpet, eftersom bytet sker mitt i en mandatperiod.
Att det medför ansvar för projektet som sänkte både den avgående Theresa May och hennes föregångare David Cameron bekymrar honom inte. Brexit ligger Boris Johnson varmt om hjärtat, och han har en del idéer för hur han ska ta sig an européerna.
Det är inte otänkbart att han får ge det ett försök. Boris Johnson är favorit i det kommande partiledarvalet, som väntas vara klart i mitten av juli.
Den nya partiledarens främsta uppdrag blir förstås att genomföra Brexit. Theresa May lyckades komma överens om ett avtal med EU, men hon fick inte sitt eget parlament att godkänna avtalet.
Johnsons lösning på det är ingen lösning alls – fungerar det inte att omförhandla med EU, vill han att Storbritannien lämnar utan ett avtal.
Det betyder att Världshandelsorganisationen WTO:s regler och tullar börjar gälla, att den fria rörligheten mellan brittiska Nordirland och Irland upphör och att den våldsamma konflikten på ön riskerar att återuppstå. Kort sagt – britterna skulle behöva börja om från noll.
Men det är inte så troligt att det blir så. Det enda det brittiska parlamentet lyckats enas om är att en majoritet inte vill lämna EU utan ett avtal. Försöker en ny premiärminister göra det, lär det bli nyval. Och då sitter de konservativa verkligen i klistret.
I EU-valet fick de traditionellt stora brittiska partierna rejält med stryk. De konservativa tappade 15 av sina 19 mandat, socialdemokratiska Labour tappade hälften av sina 20 mandat. Som kontrast fick det nya Brexitpartiet över 30 procent av rösterna och 29 mandat.
Det liberala partiet, som tydligt tagit ställning emot Brexit, gick från att ha en Europaparlamentariker till att nu ha 15.
Den enkla tolkningen är att de stora partierna fick underkänt i sin hantering av Brexit. Men detta avskräcker inte Boris Johnson från att spela högt.
Den senaste veckan har han sagt att han som premiärminister skulle vägra betala Storbritanniens skuld till EU, i ett försök att tvinga unionen till omförhandlingar av avtalet.
Johnson verkar, precis som Trump, tro att politiska förhandlingar är precis som affärer. En krona mer till den ena parten, betyder en krona mindre för den andra. Den enas förlust är den andras vinst.
Det gäller inte riktigt i politikens värld, där samarbete och goda relationer oftast är bra för båda parter.
Ett handelsavtal skulle vara bra för både EU och Storbritannien, liksom avsaknaden av ett avtal skulle vara katastrofalt för britterna och illa för resten av Europa.
Vägrar nästa premiärminister erkänna det, lär han eller hon orsaka ett brittiskt nyval. Och medan de reder ut den röran får de stanna i EU ett tag till.