Först fick VD:n Birgitte Bonnesen gå. Sen var det styrelseordföranden Lars Idermarks tur. Ett nödvändigt ansvarsutkrävande, men det får inte stanna där.
Swedbanks kris belyser S-anstruken svågerpolitik inom svenskt näringsliv som går stick i stäv med socialdemokratiska värderingar.
Under de senaste åren har flera svenska storbanker svärtats ner av skandaler. Nu senast Swedbank som påstås ha ägnat sig åt penningtvätt vilket är otroligt allvarligt.
Men fler saker än den misstänkta penningtvätten borde diskuteras när det gäller fallet Swedbank.
För även innan utredningen om var det gått snett har lagts fram har flera kritiska röster höjts. Rösterna undrar varför inte storägare som Folksam med S-förknippade VD:n Jens Henriksson reagerat tidigare på misskötseln av banken.
Personliga och partianknutna relationer mellan topparna har setts som en möjlig förklaring. Det är oroande om personliga relationer mellan socialdemokratiskt anknutna personer går före småsparares ekonomiska intressen.
Socialdemokraterna kan naturligtvis inte hållas ansvariga för eventuell ekonomisk brottslighet inom banken. Men för ett parti vars ideologiska grund är solidaritet och jämlikhet, är det besvärande att partianstrukna personer figurerat såväl i kulisserna som på scenen när den grekiska tragedin Swedbank spelats för öppen ridå.
Svågerpolitik finns i anslutning till alla politiska partier. Men anledningen till att det inte sticker i ögonen när högerpolitiker håller varandra om ryggen i bankvärlden är att ingen förväntar sig annat. När samma sak sker i ett arbetarpartis närhet är det ett svek eftersom det rimmar illa med det ideologiska budskapet.
Nu ska det beslutas om vem som ska ta över rodret under tiden Swedbank rider ut den värsta krisen. Ett namn som figurerat är tidigare socialdemokratiske statsministern Göran Persson, och frågan är om det är en bra idé. Med partiets förtroende i fokus vore kanske armlängds avstånd mellan banken och partiets tidigare toppnamn att föredra.
Att såväl Socialdemokraterna som flera fackförbund nu har uttalat att de kanske kommer att lämna banken är positivt eftersom det sänder ut en viktig signal. Men det är inte tillräckligt.
I en tid då partiet tappar stöd inom arbetarklassen och bland låginkomsttagare är det viktigt att ingen förvirring finns kring vems intressen partiets företrädare går; bankdirektörernas eller de vanliga småspararnas.