Det pekas just nu finger till höger och vänster inom svensk politik och meningarna går isär kring hur landet hamnat i den soppa som kallas regeringskris. De många vändornas midsommar vittnar om ett läge där det mest troliga är att inget parti kommer vinnande ur det.
Det blir allt svårare för gemene person att skaffa sig objektiv information kring de olika partiernas visioner och prioriteringar. Alla påstår sig vilja åt samma håll medan landets välgång hänger på att väljarna absolut inte röstar på “den andre”. Efter vad som kan kännas som en evighet av låsningar och total avsaknad av ett politiskt samtal kan vi anta att det inte är mer kompromiss och spel på mitten som efterfrågas. Det saknas politik, politiska konflikt- och skiljelinjer och ärlighet kring vems politik som får vilka effekter.
Politik är inte bara skrämselpropaganda eller en god och en ond sida. Det är olika syn på samhället, på människan och på staten. Väljare är inte dummare än att de ser igenom den typen av resonemang. Men det finns en folkvilja och mycket pekar på att denna folkvilja vill ha fortsatt reglerad hyresmarknad, stopp för vinstjakt i skola och att välfärd och en stat som kan agera vid kris och behov är viktigt. Det må våras för högerpartier men utifrån dessa frågor, inte minst i spåren av en pandemi, borde vi snart kunna skymta ett uppsving för vänsterpolitik.
Kanske är det med denna vind i ryggen vi nu ser Vänsterpartiet nå rekordstöd. Trots hårda ord från Socialdemokratiskt håll verkar Nooshi Dadgostar ha vunnit både sina partimedlemmars stöd och mångas respekt därtill. Men det är svårt att hålla ihop medlemmar i en tid då alla tror att de kan hitta ett politiskt alternativ som ska kännas klockrent i alla lägen och i alla frågor. Dadgostars höga verkshöjd innebär även hög fallhöjd om hon inte lyckas övertyga sina medlemmar om att politik inte bara är att vilja utan också att välja. Att tycka rätt och att få rätt (och således få igenom sin politik) är vitt skilda saker.
Inför Socialdemokraternas partikongress i höst ser vi en stark intern opposition, inte minst S-föreningen Reformisterna, som driver på för en ekonomisk vänstersväng. Många av de socialdemokrater som för bara ett par år sedan var för vinster i välfärden har ny tyst bytt fot vilket får det högernarrativ som målas upp av det socialdemokratiska partiet att kännas något främmande och snudd på överdriven.
Socialdemokraterna behöver förstå att de inte har råd att ogilla en vänsteropposition som numera står dem allra närmast politiskt. Det ömsesidiga beroendet behöver landa hos båda parter. När C nu kräver eftergifter riskerar V att hamna där S befunnit sig ett tag: i en bild av partiet som högervridet, som retar upp både internt och bland väljare.
I tider av kris blottläggs svaga organisationer men också svaga resonemang. Mitten i svensk politik har tidigare varit en plats vigd åt dem som värnar system, är kompromissvilliga och vill ha lite av varje genom att skynda långsamt. Nu riskerar den, efter dessa vändor, framöver att förknippas med spel, oresonliga ultimatum och käbbel. Där ett Centerparti backar på punkt 44 om hyressättning men i gengäld kräver andra reformer som i vanlig ordning inte syftar till att stärka välfärden utan att fortsatt banta vår välfärd och att flytta ansvar från det gemensamma till individen.
Vägen framåt för både svensk socialdemokrati är att åter flytta fokus till sakfrågorna och vägen dit. För när opinionen får säga sitt duger varken vinster i välfärden, i skolan eller fri hyressättning (ens på nyproduktion). Nu har vi två socialdemokratiska partier och folkviljan är röd. Sluta tjura och våga gå den till mötes.