Med intresse har jag följt de-, dem- och dom-debatten som pågått.
Frågan är inte ny på något sätt, men fick färskt syre när det meddelades att språkforskaren Lena Lind Palicki blir ny chef för Språkrådet.
Hon har förespråkat pronomenet dom i eget namn. Även när hon tillträder sitt nya jobb kommer Språkrådet fortsatt rekommendera de/ dem i standardskriftsvenskan. Men naturligtvis är det inte oviktigt för debattklimatet vad hon tycker. Dom-förespråkarna har fått stjärnglans.
Jag ska villigt erkänna att jag initialt inte var tillfredsställd med min, absolut inte unika, spaning: att en språkreform kommer närmare i och med Lind Palickis nya jobb.
Varför emot dom? För att dom ser fult ut i skrift. För att de och dem är elegantare. För att göra skillnad på subjekt och objekt i skriven text.
Jag arbetar som svensklärare på gymnasiet och har således lyft in språkdebatten in till klassrummet. Utan att ha gjort en noggrann vetenskaplig undersökning kan jag ändå brösta mig till att påstå följande: Många ungdomar är för en dom-reform. För att det är enklare.
För att en inte säger de och dem när en talar, utan dom. När vi dryftat frågan under lektionstid har eleverna velat höra mina argument för att stoppa – eller i alla fall mota – en dom-reform.
Och då stod jag där. Och talade om språkets snygghet. Vad som ser fint ut. Precis som, påpekade någon elev, tidigare generationer säkert tyckt att det sett snyggare ut att skriva: vi gingo när det svenska folket övergav verbets pluralformer.
Ja. Precis så. Är det. Fick jag ur mig (och var ändå tillfredsställd över att momentet om svensk språkhistoria gett avtryck). Men ändå: det var nästan som att jag blev lite Björn Ranelidsk och började tala om intellektuellt förfall, men jag hejdade mig.
Jag försökte även med paketet att en måste kunna skilja på subjekt och objekt i en skriven text – men ungdomarna påminde mig om att det bara är att titta på kontexten, på helheten.
Då kommer läsaren förstå vem som är subjekt och objekt: om det nu skulle råda oklarheter. Jag kände att jag började vackla. Ska vi – verkligen – bara överge de fina pronomenen de och dem? Va?!
Läste språkkrönikan ”Den som vill bevara de och dem får hjälpa till genom att uttala så” i DN av Anders Svensson, chefredaktör på Språktidningen.
Det var så att kinderna brände. Det där jag uttryckt som ”språket snygghet” klädde han av och benämnde som en möjlig form av elitism.
”Att behärska de och dem har en viss status. Ibland är det en kunskap som används för att döma ut andra som obildade”, skrev Svensson och pekade på att dom smugit sig in underifrån.
Svenssons resonemang bör ses ur ett demokratiperspektiv. Hur funktionellt och demokratiskt är det egentligen med en språknorm kring pronomen som kan ses en markör mellan bildad/obildad? Det är ingen hemlighet att språknormen de/dem är svår att behärska till fullo och svår att lära ut i klassrummen.
Nej, det handlar inte alls om att dagens elever är latare eller slöare än tidigare generationer, det är ett för slappt argument. Det handlar istället om att samhället och dess kunskapskrav har förändrats. Ska vi i det läget lägga språkliga skrifthinder hos eleverna?
Eller ska vi istället värna om en svensk tradition: att sträva efter att skriftspråket ska ligga nära talspråket? Så att fler kan skriva lättare.
Jag röstar för det sistnämnda, alltså för en dom-reform. Jag har således bytt åsikt. Det är dags att acceptera dom även i standardskriftsvenskan, i bredd med de och dem.
På måndag ska jag fortsätta lära ut de och dem till eleverna, eftersom att det är Språkrådets rekommendation kring standardskriftsvenskan. Men visst ska jag säga till ungdomarna att deras insiktsfulla argumentation bidragit till att jag fått nya insikter.
Språket är till för kommunikation, dagens huvudbry kring de/dem riskerar att vi får människor med stukat självförtroende kring skriftspråket och nej: så vill jag inte ha det. Dom är betydligt snyggare än språksnobbism.